Nio av tio Akinetobacter-prover i indiska sjukhus motståndskraftiga mot karbapenemer
ICMR:s övervakningsrapport bygger på 133 000 prover från 64 sjukhus, motgiftet förblir samma uppmaningar till individer som läkarna upprepat i decennier medan motståndet sprids till dem som aldrig tog pillret
Bilder
Mer än nio av tio prover av bakterien Acinetobacter baumannii, testade på indiska sjukhus, visade resistens mot karbapenemer – en kraftfull grupp antibiotika som används mot allvarliga infektioner. Det framgår av Indian Council of Medical Research övervakningsrapport för 2025. Nätverket analyserade över 133 000 kulturpositiva prover från 64 sjukhus i hela landet. Bland E. coli-proverna var det bara 18,4 procent som fortfarande var känsliga för cefotaxim, ett vanligen använt antibiotikum.
En punkt som rapporten betonar hårt: det är inte kropparna som blir resistenta mot antibiotika, det är bakterierna. Varje onödig kurer dödar de känsliga bakterierna och lämnar fältet fritt för de som bär på resistensmekanismer att föröka sig. Läkarna som citeras bredvid siffrorna beskriver konsekvenserna utan omsvep. Dr Rakesh Gupta, senior konsult i internmedicin på Indraprastha Apollo Hospital i Delhi, säger att när antibiotika slutar verka förlängs sjukdomen, tillfrisknandet dröjer och starkare eller alternativa behandlingar blir nödvändiga. Dr Sumit Aggarwal på Sarvodaya Hospital i Faridabad tillägger att onödig användning stör tarmens mikrobiom och medför biverkningar från illamående och diarré till allergiska reaktioner.
De råd som erbjuds är instruktioner till enskilda individer: ta antibiotika endast när det är ordinerat, följ dos och varaktighet, spara inte rester, dela inte utskrifter, medicinera dig inte själv. Att dessa råd överhuvudtaget behöver formuleras säger något om den miljö som de 64 sjukhusen provtar från. En patient som tar antibiotika utan medicinsk indikation bär själv kostnaden i form av biverkningar; den resistens som kuren selekterar sprider sig däremot genom hem, arbetsplatser och samhällen till människor som aldrig sväljde pillret. Båda läkarna kallar resistensen ett folkhälsoproblem snarare än ett individuellt – de som betalar priset för varje onödig kur är till största delen inte de som tog den.
Här ligger det verkliga problemet, och det är ett klassiskt incitamentsdilemma som varken upplysningskampanjer eller övervakningsnätverk löser. När antibiotika säljs billigt och receptkontrollen är en formalitet är det helt rationellt för den enskilda patienten att överanvända medlet – kostnaden hamnar hos någon annan, ofta hos någon som aldrig träffat den som skrev receptet. Det är samma struktur som gör statligt subventionerad sjukvård sårbar: när priset på missbruk inte bärs av missbrukaren, växer missbruket. Indiska sjukhus mäter nu konsekvenserna av decenniers sådana spridning av kostnader.
Nätverket finns till för att mäta just den överföringen, i skala 133 000 prover. De instruktioner som följer med är desamma som läkare utfärdat i årtionden. Känslighetstabellerna står, enligt rapportens egen redogörelse, inte stilla.