Arkeolog hävdar glömd civilisation av miljontals människor i östra USA, med hundrafotspyramider och kungar
Påståendet finns hittills bara i en podcast
Bilder
zerohedge.com
Arkeologen Ed Barnhart hävdade nyligen i en poddintervju att en bortglömd civilisation på flera miljoner människor en gång sträckte sig över östra USA, med hundra fots pyramider, vattenledningar och kungar. Barnhart, grundare av Maya Exploration Center, daterar Mississippikulturens uppgång till runt år 900 och menar att den sedan dess ignorerats. Hitintills finns påståendena i en poddsändning, inte i en facktidskrift.
Platserna bakom påståendena är dock verkliga och väl dokumenterade. Cahokia, utanför nuvarande Saint Louis, beräknas ha haft 10 000 till 20 000 invånare på sin höjdpunkt runt 1100–1200-talet; Barnhart sätter själva staden till 20 000 och omgivningen till 50 000. Monks Mound, stadens centrala byggnad, reser sig i fyra terrasser till omkring 30 meter, och UNESCO kallar den den största förhistoriska jordstrukturen i den nya världen. I Mound 72 finns kvarlevorna av cirka 270 människor, många offrade: rader av strypta kvinnor, en man och en kvinna begravda på ett bädd av pärlor med koppar från Stora sjöarna och snäckor från Mexikanska golfen, samt en grop fodrad med vit sand där män, kvinnor och barn dödades och kastades in — ett par av dem försökte enligt Barnhart tydligen gräva sig ut. En studie från University of Illinois av ben och tänder visade att många av kvinnorna kom från trakten. Barnhart läser högen som Cahokias grundande handling, en våldsam omordning av samhället varefter pyramiderna restes; de städer som följde upprepade inte massoffrandet.
Inflationen ligger i ordvalet. Arkeologer kallar härskarna i dessa städer hövdingar; Barnhart menar att en man som bor i ett palats ovanpå en pyramid ovanför 20 000 människor är "lite bortom hövdingnivå". Han beskriver vatten som leddes från en flod genom en akvedukt till ett stadsreservoar — hydraulisk ingenjörskonst — och stadsstater som drevs som familjeföretag, där kungens släktingar styrde utliggande byar, "precis som i Europa". Hernando de Soto utnyttjade enligt Barnhart exakt den strukturen: han tog en härskares släktingar till fånga vid kungarikets utkant för att ta sig in bakom murarna.
Klyftan mellan bevis och terminologi är en gammal amerikansk vana, och den har pekat åt båda håll. Nittonhundratalets författare tillskrev jordhögarna en försvunnen överlägsen ras, eftersom de inte ville erkänna de människor som fortfarande bodde där. Barnharts klagomål går åt andra hållet: jord räknas inte som komplexitet. "Om de inte är byggda i sten, hur kan de vara komplexa?" frågade han.
Mycket av det han presenterar är redan etablerat. Poverty Point i nordöstra Louisiana, en bosättning av fiskare och samlare vid en bäck, daterar sin jordhög till omkring 1300 f Kr — äldre, som Barnhart noterar, än majs som senare gav näring åt Mississippikulturens städer — och forskare har slagit fast att dess Mound A reste sig på under 90 dagar. Bosättningen hade kanske 5 000 människor runt 1400 f Kr.
De strypta kvinnorna i Mound 72 har grävts ut, katalogiserats och kemiskt analyserats i årtionden. Akvedukterna, miljonerna och kungarna finns hittills bara i berättandet.