Tre av fyra vattendrag i Michigan är fekalt förorenade, E. coli överskrider gränserna i nästan alla provtagna sträckor
Lagstiftare har underlåtit kräva reparation av hushållens avlopp medan djurhållningsbranschen stämmer för att slippa skarpare gödselregler
Bilder
Michigan Rivers Pollution (AP)
independent.co.uk
A kayaker paddles on the Huron River in Ann Arbor (AP)
independent.co.uk
Dog poop is among the many contributors to the growing rates of fecal matter in Michigan’s rivers (Getty Images/iStockphoto)
Getty Images/iStockphoto
Ungefär tre av fyra av Michigans 76 000 miles (cirka 120 000 kilometer) floder och bäär bär så kraftigt på fekal förorening att de inte klarar de vattendragsnormer som ska skydda simmare och sportfiskare, enligt delstatens egna uppskattningar. Molly Rippke, som leder E. coli-provtagningen vid Michigan Department of Environment, Great Lakes and Energy, säger att resultaten hittills pekar på att cirka 75 procent av vattendragen överskrider delstatens gränsvärden. Hälften har hittills provtagits. Större delen av de undersökta sträckorna låg över nivåerna som bedöms säkra för bad, och i mer än hälften är nivåerna ofta så höga att även delvis kroppskontakt — paddling eller vadning — utgör en risk.
Föroreningen bryter mot Clean Water Act, som föreskriver minskad utsläpp, och den har förvärrats under år av lagstiftningspassivitet. Källorna är diffusa: gödselavrinning från storskaliga jordbruk och läckage från tiotusentals avlopp i enfamiljshus. Pengarna är det eviga hindret — de hindrar städer från att reparera läckande avloppsnät och får lagstiftare att avstå från att kräva privatpersoner att laga trasiga septiktankar. Boskapsindustrin har i sin tur stämt för att blockera tillämpningen av gödselregler som miljöorganisationerna redan anser vara alldeles för mjuka.
Exponeringen är inte teoretisk. Bakterier, virus och parasiter i vattnet gör sannolikt tusentals badare, båtfärder och fiskare sjuka varje år, och dussintals stränder i Michigan stängs eller förses med varningar varje sommar på grund av bakterier. Föroreningen omfattar hela delstaten, från små bäckar till sträckor av Boardman och Pere Marquette i norr, Tobacco i mitten av delstaten, Kalamazoo i sydväst och Rouge i Detroitregionen.
Grand River, Michigans längsta flod, rinner 252 miles (cirka 405 kilometer) från Hillsdale County förbi jordbruksmarker och delstatens kapitolium innan den mynnar i Michigansjön. Rachel Cuschieri-Murray, verkställande direktör för Eaton Conservation District, kallar floden en "kostbar gåva" — men om sträckan som passerar kapitoliumet säger hon: "Man ska inte ens stoppa händerna i vattnet... Så smutsig är den." Joan Rose, mikrobiolog vid Michigan State University som länge studerat föroreningen, konstaterar: "En förorenad miljö kommer i slutänden inte att tillåta ekonomisk tillväxt, och inte heller hälsa och välbefinnande."
Republikanska och demokratiska lagstiftare är överens om att föroreningen är ett problem; de är oeniga om lösningar och om var frågan hamnar bland delstatens prioriteringar. Megan Tinsley, vattenpolitiksdirektör vid Michigan Environmental Council, säger: "Det är bara absurt att detta skulle vara acceptabelt... det verkar vara acceptabelt för en stor del av våra beslutsfattare."
Vattenkvaliteten varierar och de flesta vattendrag provtas inte regelbundet, så uppskattningen betyder inte att floderna alltid är förorenade — men Rippkes egen sammanfattning av siffrorna var att de inte ser vackra ut.
Under tiden har skattebetalarna investerat miljarder i muddring av förorenade sediment, restaurering av livsmiljöer och omvandling av förfallna fabriker till strandparker längs samma floder. Lagstiftarna har ännu inte krävt att hushåll reparerar trasiga septiktankar. Grand River passerar delstatens kapitolium på sin väg mot Michigansjön.
Det finns en väsentlig lärdom här, även ur ett europeiskt perspektiv: den amerikanska statens oförmåga att genomföra sina egna miljölagar handlar inte om bristande regelverk utan om att kostnaderna för utsläpp avskjutas till allmänheten. Privata aktörer — jordbruksföretag, hushåll — bryr sig inte om vattendragen när ingen kräver att de bär sina egna kostnader. Medan EU:s vattendramstiftelse har kraftigt minskat utsläpp i Europa, och Sverige sedan länge har lagar som kräver ordentliga avloppslösningar, driver USA — trots prestigeordet "superpower" — skattefinansierade storskaliga restaureringsprogram samtidigt som de som orsakar skadan slipper undan. Det är inte en riktig marknad, och det är inte heller en riktig miljöpolitik.