LKAB sonderar järnmalm på 1 600 meters djup i Kiruna och Malmberget
Nya huvudnivåer kan tas i drift vid mitten av 2030-talet, gruvan som redan tvingar staden att flytta växer bara djupare
Bilder
LKAB har inlett förstudier om nya huvudnivåer i gruvorna i Kiruna och Malmberget, med syfte att undersöka om järnmalm kan brytas på djup närmare 1 600 meter under jord. Dagens huvudnivåer ligger på 1 365 meter i Kiruna och 1 250 meter i Malmberget. Det statliga gruvbolaget uppgger att nya nivåer kan vara i drift vid mitten av 2030-talet, enligt ett pressmeddelande som NSD uppmärksammat.
Studierna ska bedöma de tekniska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningarna för brytning på större djup — ett steg som skulle förlänga livslängden på två malmkroppar som redan utgör ryggraden i EU:s ambitioner om strategisk råvarusjälvförsörjning. LKAB är Europas viktigaste järnmalmsproducent, och Bryssel har upprepade gånger pekat ut svensk malm som kritisk för att minska importberoendet.
De två historierna konkurrerar om rubrikerna, men är i själva verket en och samma. Malmen som LKAB vill jaga på djupet är samma malm som äter upp Kiruna underifrån: staden har i flera år flyttat tusentals invånare när gruvan deformerar berget under bebyggelsen, och den utdragna tvisten om ersättning till 240 hushåll är fortfarande olöst. Djupare brytning betyder mer av det ras som tvingat staden att flytta på sig från första början.
Varje extra meter av djup höjer kostnaden per ton — kylning, hissanordningar, bergspåkänningar. Men här ligger den institutionella kärnan i saken: ett bolag i privat ägo som bar sina egna kostnader skulle tvingas väga djupare brytning mot lönsamheten på ett helt annat sätt. LKAB, som ägs till hundra procent av staten, har aldrig behövt välja mellan försörjningstrygghet och lönsamhet — staten som ensam ägare har kunnat ha båda delarna samtidigt, med skattebetalarna som tyst garant.
Det är inget tillfällighetsgräl. EU:s råvarupolitik lägger ett växande politiskt tryck på LKAB att producera mer malm, under längre tid. Bryssels strategiska ambitioner blir i praktiken ett direktiv till ett statligt bolag som inte kan tacka nej. Frågan är vem som bör betala priset. De boende i Kiruna som tvingas flytta och som får se sina hem värdefördas har hittills inte fått något klart svar på om de ska se någon del av den vinst som det politiska trycket genererar. Ersättningsförhandlingarna har inte kunnat besvara den frågan — och det är knappast en slump. När ägaren, regleraren och den politiska dragnkraften är en och samma aktör hamnar de enskilda kostnaderna i periferin.
Studierna riktar sig mot nya huvudnivåer på omkring 1 600 meter, med produktion i sikte vid mitten av 2030-talet.