Familj stämmer Maine-kommun över böter för sex stora tuppstatyer
Kommunen tolkade dem som reklam för familjens restaurang medan paret hävdar de är dekoration för deras autistiska dotter, kommunens eget tillståndskrävande ledde till nya böter när familjen vägrade bygga räcke och kedjade fast statyerna i stället
I en rättsprocess som belyser spänningen mellan kommunal regelstyrning och privat uttryck har ett par familjer i Maine, USA, tvingats in i en federal stämning mot sin lokala kommun. Tvisten handlar om en strikt skylldokumentation som staden Ogunquit har använt för att upprepade gånger böta David och Sara LeBlanc för sex meter höga metalloxfågelstatyer placerade utanför deras bostad. Kommunen har tolkat fåglarna som en form av reklam för familjens närliggande restaurang, men LeBlanc-paret hävdar att de är dekorationer som finns kvar för deras autistiska dotter, Pyper.
Den rättsliga stämningen hävdar att denna regelöverträdelse utgör ett brott mot LeBlancs rätt till yttrandefrihet. David LeBlanc förklarade att fåglarna symboliserar en sak: kärleken till deras dotter. Kommunen har däremot konstruerat en helt annan betydelse för dem. Detta illustrerar en central konflikt: när statliga eller kommunala institutioner applicerar regelverk som ursprungligen är utformade för att reglera kommersiell verksamhet, på privata uttryck utan att ta hänsyn till de underliggande incitament och den mänskliga dimensionen.
Kommunens egna anpassningar bekräftade dock familjens logik i viss mån. Ogunquit beviljade ett undantag från reglerna, men endast under förutsättning att fåglarna fästes vid ett räcke. LeBlancs vägrade bygga ett sådant räcke och fäste istället statyerna vid stolpar. Ytterligare böter följde, och familjen har sedan avlägsnat alla dessa metallfåglar. Många av de ursprungliga fåglarna har nu adopterats av lokala invånare och företag, och anhängare världen över köper egna fågelstatyer att visa upp. Sara LeBlanc noterar att hennes dotters ansikte lyses upp varje gång hon ser en fågel i någon annans trädgård.
Rättegången belyser också en maktobalans: i stället för att en enskild familj ska möta kostnaderna för att försvara sitt privat uttryck, tvingas de konfrontera ett system där kommunala tjänstemän använder sitt auktoritära mandat. Den rättsliga stämningen pekar på att andra lokala företag visar muslingfyrar, antik jordbruksutrustning och stora tiki-statyer utan att drabbas av liknande böter. Detta tolkas som en diskriminering från myndigheternas sida, baserad på innehållet i yttrandet och identiteten på den som uttalar sig. Det antyder att de regler som ska vara neutrala, i praktiken är selektivt tillämpliga.
LeBlancs representeras av 'Institute for Justice', som har vunnit liknande mål. Ett tidigare fall i New Hampshire 2025 visade exempel på detta, då en domare gynnade en bagerirekare i en tvist mot staden Conway. Tvisten gällde en stor väggmålning utförd av gymnasieelever, som staden hade klassificerat som en reglerad skylt. Domaren fann att staden hade kränkt ägarens rätt till yttrandefrihet. Mönstret är tydligt: kommunala stadgar, skrivna för kommersiella skyltar, tillämpas av tjänstemän som aldrig bär kostnaden för den byråkrati de genererar, mot familjer eller småföretagare som tvingas betala fullt ut för att försvara sin ställning.