UK-rapport fastställer att besättning på superyacht Bayesian aldrig hade chans
Den brittiska utredningen av sankningen skiljer sig dramatiskt från den italienska kriminalutredningen, skuldfrågan flyttas från besättningen till skeppets system
Bilder
Bayesian crew 'never had a chance... they didn't know it was doomed'
dailymail.com
En brittisk utredning av förlisningen av lyxyachten Bayesian drar slutsatsen att besättningen aldrig hade en chans: när någon ombord förstod att fartyget var dömt var det för sent att göra något som kunde rädda henne. Slutsatsen ställer den brittiska versionen av katastrofen mot den italienska utredningen av samma natt.
Bayesian sjönk på ankarplats utanför Siciliens nordkust i augusti 2024, i en storm som kom i gryningen. Sju av de 22 personerna ombord omkom, bland dem den brittiske mjukvarumiljardären Mike Lynch och hans dotter; femton överlevde, däribland kaptenen. Två stater gjorde därefter anspråk på att utreda samma vrak — Italien, eftersom yachten sjönk i italienskt vatten, och Storbritannien, vars flagg fartyget förde.
De två utredningarna har kommit fram till olika berättelser. Den italienska utredningen har fokuserat på besättningens agerande i väder som åklagarna beskrivit som förutsägbart — de beslut som fattades när stormen närmade sig, fartygets öppningar, hur snabbt larmet gick. Den brittiska rapporten beskriver i stället en exceptionell storm och en besättning som aldrig förstod vad som pågick förrän yachten redan var förlorad, och drar slutsatsen att ingen åtgärd de kunde vidta skulle ha ändrat utgången.
De två utredningarna hade olika uppdrag. Den italienska är ett brottmålsförfarande lett av åklagare, vars uppgift är att identifiera vem som bär ansvaret. Den brittiska rapporten kommer från olycksutredare med mandat att fastställa orsaker; den utpekade inga skyldiga och väcker inga åtal. Där ansvaret landar avgör vem som får betala i de rättsprocesser som följer på en förlust av denna storlek — besättningen, ägarens dödsbo, det italienska varv som byggde yachten, försäkringsbolagen som tecknade försäkringen. Ett konstaterande att ingen ombord kunde agera i tid flyttar det ekonomiska ansvaret bort från vakthavande besättning och mot fartyget och dess system. Ett konstaterande att besättningen misslyckades flyttar tillbaka det.
Det är ingen slump att samma vrak ger två motsägelsefulla bilder. När statliga institutioner granskar sig själva och varandra styrs slutsatserna av uppdraget — och uppdraget styrs i sin tur av vem som bärr kostnaderna. Italien har ett brottmål att driva och ett rykte som sjöfartsnation att värna; Storbritannien har en död medborgare att sörja och en flaggstats intresse av att inte belasta sina egen besättningar med skuld. Båda kan samtidigt vara ärliga i sina egna ramar, och ändå peka åt olika håll.
Resultatet är ett rättsligt grälsituation där sanningen blir ett förhandlingsobjekt snarare än ett fastställt faktum. Besättningen är frikänd i den ena utredningen och under utredning i den andra. Den ena rapporten slutar i rekommendationer, den andra i misstänkta. De sju döda är desamma i båda.