Näthippotan Fiona på Cincinnatis djurpark sväljer en stickad mössa och övervakas dygnet runt
Publiken som lärt sig älska henne sedan för tidig födsel 2017 behandlar hägnat som önskebrunn, zooets kändisaffärsmodell odlade just det beteendet och betalar nu hela notan
Bilder
Flodhästen Fiona mår dåligt. Här syns hon på en bild från 2020.Foto: John Minchillo/AP/TT
John Minchillo/AP/TT
Flodhästen Fiona på Cincinnatis djurpark, ett av internets mest kända djur, vårdas nu dygnet runt av veterinärer efter att ha sväljat en stickad mössa som hamnat i hennes inhägnad. Djurparken uppger att djuret började tappa aptiten under helgen och övervakas nu kontinuerligt, medan hundratusentals följare spårar hennes tillstånd i realtid.
Fiona har varit en offentlig person sedan 2017, då hennes för tidiga födelse och skakande första levnadsveckor sändes ut till en global publik. Sedan dess har hon blivit en bokfigur, ett varumärke och, enligt de flesta bedömningar, den enskilt största besöksmagneten på Cincinnatis djurpark. Receptet är väl etablerat inom den moderna djurparksbranschen: ett fotogent djur med en överlevnadshistoria, serverat för publiken genom dagligt innehåll på sociala medier, genererar besök, försäljning av prylar och ett skyddande känslomässigt engagemang som en vanlig djurhage aldrig kan åstadkomma.
Men kändismodellen har en kostnad, och den är nu synlig i inhägnaden. Besökare som känner att de har en personlig relation till Fiona behandlar hennes bostad snarare som en önskebrunn än som en skyddad djuranläggning — föremål kastas in, och allt som kastas in är en potentiell medicinsk händelse för ett djur som undersöker omvärlden med munnen. En flodhäst som sväljer en stickad mössa är ingen olycka som naturen har skapat; det är en förutsägbar biprodukt av en attraktion byggd på illusionen av närhet.
Djurparken bär nu hela räkningen för arrangemanget: akuta undersökningar, kontinuerlig bevakning och den veterinärpersonal som krävs för att hantera en tre ton tungt djur med främmande kropp i magen. Dessa kostnader fanns alltid latent i affärsmodellen kändisflodhästen, precis som intäkterna gjorde. Vad modellen aldrig prissatte var beteendet hos den publik som man själva medvetet odlat fram.
Det är värt att notera att detta är ett privat företag som får stå för sina egna misstag — ingen skattebetare räddar Cincinnatis djurpark. Det är precis så det ska vara, och det är också därför incitamenten i en privat verksamhet normalt fungerar bättre än i offentligt drivna. Men incitamenten skärmar inte bort dumhet i publiken. Djurparken valde medveten strategi: man byggde ett varumärke på att ett vilt djur skulle uppfattas som en vän, eftersom vänskap säljer biljetter och mjukisar. Kostnaden för den strategin var känd i förväg — ett djur som betraktas som en familjemedlem får sin inhägnad behandlad som en slängkorg av människor som tror att de visar uppskattning. Affärsmodellen tog bara hänsyn till intäktsidan.
Hittills följs Fionas öde med den oro som vanligtvis är reserverad för en sjuk släkting. En djurpark som i nästan tio år lärt allmänheten att se en flodhäst som en personlig vän har skäl att inte förvånas när någon behandlar hennes inhägnad därefter. Lärdomen är enkel och gäller långt bortom Cincinnatis grindar: den som tjänar pengar på att skapa falska relationer mellan publik och djur får också betala priset när publiken tror på skämtet.