24-årig löpare dör av rabdomyolys efter New York City Marathon
Muskelvävnad bröt ned och överbelastade njurarna två miles från målet, maratonindustrin säljer distansen som medborgarfestival och har varje kommersiellt skäl att låta faran förbli osynlig när löparna är både kunder och produkt
Bilder
Rachel Apa var 24 år när hon kollapsade med två engelska mil kvar i New York-maratonen. Hon avled senare i rabdomyolys, ett tillstånd där skadad muskelvävnad sönderfaller och släpper ut proteiner i blodet snabbare än njurarna hinner göra sig av med dem. Familjen beskrev i en intervju för CBS Mornings dödsfallet som "ofattbart" och sa att de sörjer samtidigt som de försöker hedra hennes minne.
Intervjun följer det mönster som sådana dödsfall numera tar: en familj i en morgontv-studio som berättar hur de bearbetar förlusten. Det som döljer sig under formatet är mera bekymmersamt. Rabdomyolys förekommer i idrottsmedicinsk litteratur om långdistanslöpning vid sidan av värmeslag, vattenförgiftning och hjärtstillestånd – de erkända sätt på vilka ett maraton kan skada löparen. Det är en följd av extrem fysisk ansträngning och kräver ingen underliggande sjukdom.
Maratonindustrin har i decennier förvandlat den risken till en fest. Storstadslöp uppsäljer distansen som en medborgarfest – välgörenhetsplatser, jublande folkskaror, löftet att en vanlig människa kan bli idrottare under en enda söndagsmorgon. Löparna är kunder som betalat för sin startplats. De är också varan: massan av samlade kroppar är det som sponsorer, tv-bolag och städernas turistmyndigheter betalar för att associeras med. Arrangemanget fungerar bara för att det värsta fysiologiska utfallet är ytterst ovanligt, och det förblir lönsamt exakt så länge det förblir ovanligt.
När det värsta utfallet ändå inträffar har maskineriet ett fast scenario. Hyllningar vid mållinjen. Begravningsbetygelser från arrangören. En familj som beskriver sin förlust i en tv-studio medan loppkalendern rullar vidare obönhörligt. Inget av detta är någon skandal, och ingen av det är juridiskt sett någon skyldig – extrem ansträngning bär risker som inga ansvarsfriskrivningar kan eliminera. Men ett evenemang som rekryterar tiotusentals vanliga människor har varje kommersiellt skäl att framställa distansen som en bedrift snarare än en fara, och det skälet förändras inte när den ovanliga olyckan sker.
Familjen sade till programmet att de hedrar hennes minne. New York-maratonen går av stapeln igen i november nästa år.