Politik

Inrikesminister Mahmood förbjuder poliser i Pride-tåg

Uppmanar polischefer lämna politiken till politikerna, varnar för aktivistgrupper, lovar omorganisation av polisen i England och Wales till 200 lokala befäl medan andelen svarta poliser förblir oförändrad sedan Stephen Lawrence mördades

Bilder

standard.co.uk
standard.co.uk
A police officer based at Charing Cross station has been sacked for breaching the standards of professional behaviour relating to discreditable conduct, authority, respect and courtesy, and equality and diversity (James Manning/PA) A police officer based at Charing Cross station has been sacked for breaching the standards of professional behaviour relating to discreditable conduct, authority, respect and courtesy, and equality and diversity (James Manning/PA) standard.co.uk
Henry Nowak was studying at the University of Southampton (Family Handout/PA) Henry Nowak was studying at the University of Southampton (Family Handout/PA) standard.co.uk

Storbritanniens inrikesminister Shabana Mahmood klargjorde på onsdagen att poliser inte bör delta i Pride-parader. Till polischeferna sade hon: "låt politiken vara politikerna" — och varnade polismyndigheterna för samröre med "aktivistgrupper" och politiska sakfrågor.

Talet, som hölls inför föreningen för polis- och brottsförebyggande kommissionärer i London, presenterade en plan mot vad Mahmood kallade den "frätande och växande uppfattningen" om ett tvågradigt polisväsende — att vissa grupper bemöts annorlunda än andra. Formuleringen var dubbelsidig: den stora majoriteten av poliser arbetar opartiskt, sade hon, och opartiskhet är polisyrkets grundval — "men det har funnits exempel på differentierad behandling, och de har skadat polisväsendet" genom att ge bränsle åt uppfattningen att systemet mäter med olika måttstockar. När olika behandling beror på otydlig lagstiftning är det regeringens ansvar: "Vi skriver lagarna, ni verkställer dem."

Beskedet kommer in i en omfattande omorganisation av polisväsendet som lanserades tidigare i år. Polisen i England och Wales ska delas upp i runt 200 lokala befäl, var och ett ungefär så stort som en kommun, lett av en namngiven chef. Däröver regionala specialistfunktioner och en ny nationell myndighet som övertar bekämpning av terrorism, delar av bedrägeribekämpning, grov organiserad brottslighet, polisflyget och trafikpolisen.

Mahmood grundade argumenten i två skandaler. På polisstationen vid Charing Cross avskedades ett dussintal tjänstemän efter ettgranskande reportrar av BBC:s Panorama, där personal filmades med rop om att skjuta invandrare, skryt om övergrepp och skämt om våldtäkt. I det andra fallet mördades studenten Henry Nowak vid University of Southampton av en gärningsman som falskeligen anklagade honom för rasistiska förolämpningar; Nowak satt i handfängsel medan han låg döende, och fallet väckte anklagelser om partisk polisverksamhet och högerextrema protester.

Det är svårt att inte se inkonsekvensen: en stat som under årtionden låtit polisen marschera i partiella manifestationer, agera som terapeut och kurator, ska nu plötsligt förväntas återgå till neutral lagämplicering. Mahmood bekräftade själv att poliser som deltog i Pride för tio år sedan "kanske inte kändes så ovanliga" — men idag finns politik i frågorna, frågorna är omtvistade, "och polisen bör inte blanda in sig". Rätt amatörslut efter att ha låtit problemet växa i ett decennium. När staten uppmuntrat sina egena tjänstemän att ta ställning i samhällsfrågor ska man inte förvåna sig över att allmänheten tappar förtroendet; ansvarslutet landar nu, som vanligt, på skattebetalaren som får finansiera en helomvändning och en ny byråkratisk omorganisation.

Även Mahmoods ownbehandling av sina egna institutioners misslyckanden är talande. Mer än trettio år efter mordet på Stephen Lawrence är andelen svarta poliser i Storbritanniens kårer i princip oförändrad — drygt en procent. En stat som inte lyckats med detta på tre decennier av utredningar, program och målsättningar har svårt att kräva förtroende för nästa stora reform. Frågan är om 200 lokala befäl och en ny nationell myndighet löser något, eller bara omfördelar ansvar i en kedja där ingen längre kan peka ut vem som bär kostnaden för misslyckanden. En privata aktör med egen risk på spel hade aldrig tolererat den sortensinstitutionell drift år efter år — men polisväsendet har, som all statlig verksamhet, ingen motsvarande koppling mellan misslyckande och konsekvens.

Ur europeiskt perspektiv är ändåSweden förhållandevis Browns en fond liknande utveckling inte fjärran: även här har polisen i växande utsträckning haft uppdrag utöver lagämpliceringen, och även här växer misstankarna om olika måttstockar. Mahmoods budskap — att polisen ska verkställa lagar, inte göra politik — är på ett plan sunt. Men det kommer från samma regering som skapat förutsättningarna för problemet. Det är Incitamentstrukturen man bör titta på, inte talet.