Voyager 1 har avståndet en ljusdag från jorden
Först av människans föremål, signaler tar två dagar fram och tillbaka, rymdsonden byggdes för två planeter och flög förbi dem för 49 år sedan
Bilder
Credit:
Glen Swanson via collectSPACE.com
a golden metal disc is inscribed with hieroglyphs and symbols.
Credit:
Glen Swanson via collectSPACE.com
Credit:
Glen Swanson/NASA/JPL
Credit:
collectSPACE.com/Tim Gagnon
Credit:
Smithsonian
A NASA image shows one of the Voyager space probes, Voyager 1
newsweek.com
A Voyager space probe is seen, the Jet Propulsion Laboratory, the California Institute of Technology (Caltech), Pasadena, California, 1977.
newsweek.com
The Milky Way is seen over the south Indian Ocean on December 29, 2011
newsweek.com
Voyager 1 passerade i onsdags morgon svensk tid gränsen för ett ljusdagars avstånd från jorden — som första människoskapade föremål någonsin. Ett kommando som sänds från Nasas 70-metersantenn i Australien tar nu ungefär 24 timmar att nå rymdsonden, och bekräftelsen tar ytterligare 24 timmar på vägen tillbaka. Att styra sonden har blivit en konversation som pågår i två dygn.
Sonden lämnade jorden den 5 september 1977 med uppdrag att passera Jupiter, Saturnus och Saturnusmånen Titan. Sedan 2012 rör den sig i det interstellära rymden, och fortsätter. "Vi måste planera varje kommando noggrant, eftersom det tar ungefär två dagar att bekräfta att det genomförts", sade kraftanalytikern Bhavana Gupta till NASA — men, tillade hon, teamet har haft gott om övning. Aritmetiken bär på en oavsiktlig välsignelse: jorden roterar en gång per dygn, så den australiska parabolen pekar åt samma håll när svaret kommer som när frågan skickades, vilket enligt raketdrivningsingenjören Todd Barber underlättar både schemaläggning och kontroll. Avståndet — mer än 646 000 varv runt planeten — uppmärksammas med en kampanj som NASA kallar "Shine Bright for Voyager's Light-Day".
Milstolpen gav också Glen Swanson, tidigare chefshistoriker vid Nasas Johnson Space Center, tillfälle att publicera vad han funnit i arkiven. Den gyllene skivan som sitter monterad på varje Voyager — ett budskap till den som måtte hitta sonden, sammanställt delvis som en hyllning till grammofonens hundraårsjubileum — bär sina berömda bruksanvisningar på utsidan av skyddshöljet. Konstruktörerna insåg att damm med tiden skulle slipa inskriptionerna släta, och upprepade därför anvisningarna på insidan. Swanson och Jon Lomberg, skivans designansvarige, har även spårat upp kopior av skivan som tillverkades och distribuerades för nästan femtio år sedan. Deras bok om själva hårdvaran — "flaskan själv", med Swansons ord, till skillnad från budskapet i den — ges ut av University of Chicago Press 2027.
Att sonden nu passerat en ljusdag från jorden skedde 49 år, två månader och elva dagar efter uppskjutningen — en farkost byggd för att besöka två planeter.
Det finns något lärorikt i att ett av de mest bestående resultaten av statlig rymdforskning inte är ett program utan en maskin, byggd för ett uppdrag som länge överskreds, och som fortsätter arbeta utan budgetförstärkningar, marknadsföring eller byråkratisk förnyelse. När staten ändå gör något, gör den det bäst när uppdraget är enkelt definierat och personalen bär ansvaret självt — precis som privata aktörer alltid gjort. Voyager är ett monument över teknisk skicklighet, men också en påminnelse om hur sällan dagens stora institutioner levererar något som överlever sitt eget mandat.
Samtidigt är det värt att notera vad NASA är idag jämfört med då. Rymdprogrammet på 1970-talet var ett projekt med tydligt mål och hård tidsplanering. Dagens amerikanska rymdverksamhet är till stor del en sysselsättningsmaskin utspridd över valkretsar, där Artemis-programmet skjuter upp kostnader i stället för raketer. Att Voyager fortsätter sända är en hyllning till ingenjörerna — inte till den institution som idag bär dess namn.