Uppsalas paleontologiska museum utnämns till geologiskt världsarv
Samlingen med dinosauriebenar och tänder från Pekingmannen är unik i världen, samtidigt hotas verksamheten och personalen tror inte ledningen förstår vad den sitter på
Bilder
Paleontologiska museet i Uppsala har fått ett ovanligt internationellt erkännande: Lagreliussamlingen har utsetts till geologiskt världsarvssamling, och museet har nyligen tilldelats en internationell utmärkelse. Samlingen är hundra år gammal och omfattar bland annat dinosaurieben som är 75 miljoner år gamla samt tänder från Pekingmänniskan. Samtidigt är museets verksamhet hotad — och personalen tror inte att universitetsledningen förstår värdet av det den förvaltar.
Kustoderna Jan-Erik Ebbestad och Anette Högström beskriver samlingen som helt unik, och beskrivningen har belägg. Detta är ingen sovande utställning: föremålen används dagligen i forskningen, och varje ny metodpressar ur de gamla benen ny kunskap. Tänderna från Pekingmänniskan är runt 400 000 år gamla, och Ebbestad blickar framåt snarare än bakåt — om femton år, menar han, kanske forskarna kan läsa ut arvsanlag ur dem. En samling byggd upp under ett århundrade fortsätter betala ut, allteftersom metoderna förbättras.
Erkännandet och hotet kommer alltså samtidigt. En internationell instans har bedömt samlingen som unik i världen; museets egen personal säger att ledningen vid det universitet som museet tillhör inte förstår värdet av det den har ansvar för. Kustoderna kan peka på den dagliga forskningsanvändningen och den stadiga strömmen av nya metoder som bevis för att värdet ständigt växer. Uppsala Nya Tidnings granskning nämner inget belopp knutet till utmärkelsen — bara att verksamheten är hotad.
Det är ett välbekant mönster. Institutioner som inte själva bär kostnaderna för det de förvaltar har få skäl att värdesätta sina samlingar; budgetposten syns, men nyttan är svår att redovisa i en årsredovisning. När universiteten styrs efter korta budgetcykler och centralt styrda måltavlor är ett hundraårigt kulturarv en lätt avpost att skära i — just för att ingen enskild aktör förlorar något personligt när det försvinner. En privat samlare eller stiftelse som lagt eget kapital på ett sådant arv vaktar det med hårdare hand. Frågan är om universitetsledningen i Uppsala förstår det innan det är försent.
Benen har klarat sig i 75 miljoner år. Det är verksamheten runt dem som är hotad.