Studentrörelsen tar makten i Serbien efter fjorton år med Vucic
140 nya ledamöter svors in med egen majoritet i parlamentet, en SNS-politiker fick yoghurt hälld över huvudet på trappan
Bilder
Serbia's students enter parliament after historic vote ousted Vučić
euronews.com
Serbiens nya parlament sammanträdde för första gången på tisdagen, där 140 ledamöter från den studentledda rörelse som avslutade Aleksandar Vucics fjorton år vid makten i förra månadens val avlade ed. Hundratals anhängare samlades utanför parlamentsbyggnaden i Belgrade med protestrop, medan Vucics Serbiska progressiva parti möttes av burop – en ledamot från SNS fick yoghurt hällad över huvudet när hon klättrade uppför trappan.
Studentlistan har egen majoritet i kammarens 250 platser, med Vucics koalition på 103 platser och övriga partier på resten. De flesta nya ledamöterna är politiska nykomlingar med bakgrund inom akademin och kulturlivet, och den framträdande kandidaten Mirjana Nikolic uppgav för AFP att rörelsen inför sammanträdet "studerat lagar, parlamentariska förfaranden och riksdagsledamöternas uppgifter".
Rörelsen föddes ur en katastrof. Kollapsen av en takkonstruktion på järnvägsstationen i Novi Sad 2024, som dödade sexton människor, fick allmänt skulden på korruptionen och utlöste Serbiens största protester sedan Miloševics fall 2000. Nästan två års demonstrationer omvandlades till en antimutplattform som svepte landet helt utan partimaskin – ingen utdelning av ämbeten i utbyte mot lojalitet, ingen medieimperium, inga vänner inom säkerhetstjänsten. Frånvaron av allt detta var rörelsens försäljningsargument. Det är nu också dess styrelseproblem.
Här ligger den verkliga läxan i institutionell ekonomi: en stat som byggts upp under fjorton år av klientelism fungerar inte som en neutral maskin som bara kan övertas. Domstolar, statskontrollerade mediehus och säkerhetsapparaten är bemannade med människor vars karriärer byggts på lojalitet mot den gamla regimen. Den tillträdande regeringen har lovat omfattande reformer – bättre vård och utbildning, en fördubblad försvarsbudget – men varje reform måste genomföras med tjänstemän som har allt att förlora på att reformerna lyckas. Det är samma dilemma som Folkhemmet aldrig behövde lösa: där växte apparaten och idéerna fram tillsammans.
Samtidigt står Serbien inför yttre balanskonster. Förbindelserna med Ryssland ska vägas mot det länge deklarerade EU-medlemskapet, och tvisten med Kosovo är olöst. Att EU-kanslarna i Bryssel hittills behandlat Serbien som en stabiliseringspost snarare än som ett land med egen vilja gör ekvationen svårare – Vucic fick decennier av tålamod från europeiska ledare som helst ville slippa ärendet.
Ett presidentval måste utlysas senast den 27 november och hållas senast den 27 december, sedan Vucic i september kortade sin andra mandatperiod för att kandidera till statsministerpost. Han är konstitutionellt förhindrad att ställa upp i presidentval igen och har tagit plats i parlamentet som oppositionsledare.
Den västerländska blockbild som i över tio år behandlade Vucic som en stabil partner – ett slags ordningsvakt på Balkan som var lättare att hantera än alternativet – står nu inför en serbisk regering som vann just genom att vägra spela det spelet. Det borde ge Bryssel och de nationella regeringarna en anledning till självrannsakan: när stabilitet prioriteras över rättsstatlighet, betalar man till slut priset i form av institutioner som ingen ny majoritet kan styra.