Politik

Milburns utredning pekar ut Labours egen politik som skäl till att unga britter får svårt att få jobb

Minstslöjdehöjningar och högre arbetsgivaravgifter prissätter oerfarna arbetare ur arbetsmarknaden, regeringen äger nu både problemet och diagnosen den själv beställde

Bilder

Labour IS to blame for the youth job crisis, Milburn report will say Labour IS to blame for the youth job crisis, Milburn report will say dailymail.com

En utredning ledd av Alan Milburn kommer att dra slutsatsen att Labours egen politik har förstört unga britters chanser på arbetsmarknaden, rapporterar Daily Mail — en dom som inte fallit från oppositionen utan från en kommission som Labourregeringen själv tillsatt.

Enligt Mail kommer rapporten att peka ut partiets höjningar av minimilönen och högre arbetsgivaravgifter som de mekanismer som prissatt de minst erfarna arbetarna ur jobben. Om det är vad den säger är det ett ovanligt dokument. Regeringar tillsätter utredningar för att få höra att deras problem är strukturella, globala eller ärvda — gärna allt på en gång — och standardrekommendationen är mer av samma medicin som redan ordineras. En utredare som återvänder med en anklagelse mot uppdragsgivarens eget arkiv är en sällsynt företeelse.

Ekonomin är den enkla delen. Ett lönegolv som ligger över vad en oerfaren arbetare producerar överför inte pengar från arbetsgivare till arbetaren; det avskaffar jobbet, eftersom en arbetsgivare som inte kan täcka skillnaden till det påbjudna priset slutar erbjuda tjänsten. Drabbade är precis de som har minst att sälja — de unga och de oerfarna. Ingen myndighetsföreskrift höjer deras produktion i takt med det nya priset. Slutsatsen förvånar ingen som någonsin kört en lönelista.

Mekanismen är inte ny; budbäraren är det. Analyser i denna riktning har cirkulerat i åratal — från oppositionsbänkar, arbetsgivarorganisationer och ekonomer utanför utredningssystemet — och varje sådan har kunnat avfärdas som intresserad. Samma slutsats, producerad av ett organ regeringen själv tillsatte för att granska ungdomsarbetslösheten, förvandlar ett partipolitiskt påstående till ett officiellt fynd. Regeringen äger nu både problemet och diagnosen.

Den svårare frågan är vad Burnhams regering gör med sitt eget domslut. Att rulla tillbaka lönehöjningarna betyder konfrontation med fackföreningarna och medlemskåren, som ser minimilönen som en princip snarare än ett pris. Att acceptera slutsatserna utan att ändra något lämnar de unga med en kostnad som regeringen nu formellt känner till — och rapporten blir ett schemalagt pinsamheter snarare än ett policyunderlag. Det finns en väldokumenterad metod för det utfallet: publicera en trist dag, berömma arbetets stringens och konstatera att omständigheterna har förändrats.

Kommissionen tillsattes för att förklara varför unga inte fick arbete. Enligt Mails uppgift är svaret den regering som tillsatte den.

Det finns en poäng här som sträcker sig bortom brittiska förhållanden. När staten både ställer priset på arbetskraft och bär de politiska konsekvenserna av sina egna beslut finns ingen inbyggd mekanism som tvingar fram självrättelse — kostnaderna för en misslyckad politik betalas av ungdomar, inte av dem som fattade besluten. En privat aktör som prissatt sig ur marknaden hade tvingats rätta sig eller försvinna. En regering kan i stället tillsätta nästa utredning.