Patrick Frise: USA:s invandrarrekord är den andra halvan av en räkning folket aldrig godkänt
Krig och mottagande finansieras av samma statskassa, sedan 1898 har imperiet skapat kriserna som rättfärdigar nästa ingrepp
Bilder
zerohedge.com
Nästan 52 miljoner människor födda utomlands bor idag i USA, vilket motsvarar över 15,4 procent av befolkningen. Detta är en siffra som överstiger rekordet från Ellis-öns tid. En analys publicerad av Mises-institutet menar att denna demografiska förändring inte är ett slumpmässigt historiskt faktum, utan snarare den andra delen av en kostnadsberäkning som den amerikanska allmänheten aldrig har godkänt.
Argumentationen kretsar kring statsbudgetens utgifter. Samma federala budget som finansierar militära insatser, underrättelseoperationer och utrustning, täcker också kostnaderna för flyktingprogram, villkorsfrihetsåtgärder och tillfälliga arbetstillstånd. Detta innebär att amerikanerna betalar för krigen och därefter betalar igen för återbosättningen – vad texten beskriver som en dubbel skatt på imperiet. Denna kostnad läggs på en medborgare som i ingen form har efterfrågat någon av dessa två åtgärder.
Sekvensen av händelser liknar en modell från ekonomisk historiker Robert Higgs, där han beskriver hur en statlig intervention skapar en kris som staten därefter använder för att rättfärdiga ytterligare ingripanden. Den politiska makten å för sig å å för sig förbinder landet genom utländska militära insatser, vapen till proxy-grupper, sanktionering och direkta invasioner. Därefter genomför den federala regeringen de program som flyttar de fördrivna individerna in i landet. Från ett historiskt perspektiv kan man spåra denna utveckling tillbaka till 1898, när USA ingrep i Kubas uppror mot Spanien.
Demografiska data från folkräkningsbyrån visar en tydlig trend. 1950 uppskattades majoriteten av befolkningen vara vit, med en liten andel svarta och spansktalande. Den utländskfödda andelen sjönk sedan under två decennier, till en historisk botten på 4,7 procent år 1970. Idag har denna andel passerat 15 procent, och har därmed nått en nivå som var okänd under det tidiga 1800-talet.
En subtil men viktig komponent i finansieringen är, enligt analysen, centralbankens förmåga att erodera köpkraft genom penninginflationen. Dessutom existerar de ekonomiska utgångarna endast i teori: en återgång till guldstandarden, massiv nedskärning av offentliga utgifter eller en deflationär korrigering av ekonomin. Slutsatsen är tydlig: ingen folkrörelse i USA har någonsin krävt eviga krig och statligt sponsrad massmigration som en strategi för nationell förbättring. Den amerikanska allmänheten har aldrig röstat på att upplösa miljoner människor utomlands eller medvetet förändra landets demografi.