Europa

Fem EU-länder tecknar avtal med Rwanda om första utvisningshubben utanför unionen

Danmark, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Grekland presenterar uppgörelsen i Wien, anläggningen för några hundra avvisade asylsökare kan öppna 2027 — medan brittiska förebilden kostade sju miljarder kronor utan en enda utvisning och EU-lagens krav på mänskliga rättigheter redan knakar, de fem staterna står för hela kostnaden oavsett om någon någonsin flygs hem

Bilder

First-ever EU return hub for migrants to be announced in Rwanda First-ever EU return hub for migrants to be announced in Rwanda euronews.com

Danmark, Österrike, Tyskland, Nederländerna och Grekland presenterar på måndagen i Wien en överenskommelse med Rwandas regering om att ta emot EU:s första återvändandecenter utanför unionen. Inrikes- och migrationsministrar från de fem länderna möter Rwandas inrikesminister Vincent Biruta, och österrikiske förbundskanslern Christian Stocker samt Danmarks statsminister Mette Frederiksen ska presentera avtalet på eftermiddagen. Anläggningen, som är en pilotverksamhet, ska hysa några hundra personer som deporterats från de fem länderna och kan börja användas våren eller sommaren 2027.

Skillnaden mot det brittiska Rwanda-avtalet är en: den här modellen riktar sig till personer vars asylansökningar redan har avslagits, inte till nya sökande. Den brittiska satsningen var en fiaskoberättelse i klassisk statlig stil — Första kammardomstolen (Storbritanniens högsta domstol) förklarade den olaglig 2023 med hänvisning till risker för kränkningar av mänskliga rättigheter, och kostnaden landade på runt sjuhundra miljoner pund utan att en enda person deporterades. EU-versionen är utformad som öppna anläggningar där migranter får uppehållstillstånd och kan röra sig fritt i Rwanda, med det uppgivna syftet att integrera dem i det lokala samhället och arbetsmarknaden. Vistelsen saknar tidsgräns — centret är i princip en tillfällig bostad för människor som väntar på deportation till sina hemländer, men inget tvingar fram att den deportationen någonsin sker. Personer kan i praktiken stanna i Rwanda på obestämd tid.

Den juridiska konstruktionen kippar redan. EU-rätten tillåter återvändandecenter endast i länder som respekterar internationella mänskliga rättigheter, och FN:s not om Rwanda är Högförbundet (UNHCR) och Internationella organisationen för migration (IOM) utpekade som samarbetspartners, men ingen av dem deltar direkt i förhandlingarna, och IOM anger att stöd kräver en formell förfrågan och tillräckliga skyddsåtgärder — det vill säga båda organisationerna kan dra sig ur om villkoren inte håller. Frontex skulle kunna kopplas in för deportationer när Europaparlamentet godkänner det föreslagna utvidgade mandatet. Europadomstolen förbjuder överföringar till situationer där grundläggande rättigheter kan åsidosättas, och Eleonora Celoria vid den italienska migrationsrättsorganisationen Asgi varnar för att migranter riskerar tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling inom systemet.

De fem regeringarna försäkrar att projektet helt följer EU-rätt och internationella åtaganden. Men den tysta rubriken ligger i finansieringen: de fem staterna bär hela kostnaden för deportationer och förvaring i Rwanda — oavsett om någon någonsin stiger ombord på ett flyg hem. Det är en intressant vändning. När staterna själva står för notan utan gemensam EU-budget som mellanhand pressas incitamenten mot att faktiskt genomföra deportationer, inte att upprätthålla ett dyrt pratbrygga-system i all evighet. Samtidigt är frågan hur länge väljarna i Danmark och Österrike accepterar att betala för anläggningar dit människor skickas utan att någonsin skickas vidare. Utan tvingande mekanismer finns risken att återvändandebyråkratin, som vi sett i den brittiska varianten, växer och kostar medan själva återvändandet uteblir.