Ekonomi

Mark Carney pekar på kinesiska bilar som alternativ till amerikanska handelsavtal

Trots att Washingtons handelspolitik tvingar bilföretag att flytta produktionen utanför Kanada, krävs substantiell tillverkning av kinesiska investeringar snarare än bara montering

Bilder

Canada’s prime minister, Mark Carney, is photographed with attendees during the 20th Francophonie summit in Phnom Penh, Cambodia, on the weekend. Photograph: Soveit Yarn/Reuters Canada’s prime minister, Mark Carney, is photographed with attendees during the 20th Francophonie summit in Phnom Penh, Cambodia, on the weekend. Photograph: Soveit Yarn/Reuters theguardian.com

Kanadas premiärminister Mark Carney meddelade på måndagen att Kanada kan vända sig till kinesiska biltillverkare om förhandlingarna med Washington misslyckas med att bevara en integrerad nordamerikansk bilindustri. Uttalandena kom i Kambodja, där Carney deltog i Frankofoniens toppmöte i Phnom Penh, några dagar innan ett planerat möte med Kinas ledare Xi Jinping i Shenzhen, där biltillverkning väntas stå på dagordningen.

Alternativet är ingen hypotes. I januari nådde Carney och Xi en överenskommelse som sänker Kanadas tull på kinesiska elbilar från 100 procent till 6,1 procent och släpper in upp till 49 000 fordon per år, med en takhöjd som stiger över tiden, i utbyte mot lägre kinesiska tullar på kanadensiska jordbruksprodukter som raps. Carney sade då att han räknade med att avtalet skulle locka kinesiska investeringar och skapa arbetstillfällen. Ontarios premiärminister Doug Ford, vars provins hyser kärnan av Kanadas bilindustri, varnade för att avtalet hotar kanadensiska jobb och kanadensarnas tillgång till den amerikanska marknaden.

Washingtons tullar har samtidigt redan omformat den industri som avtalet riktar sig mot. De tre biltillverkarna i Detroit — Ford, General Motors och Stellantis — driver fabriker i Kanada, USA och Mexiko, där delar ofta korsar gränserna flera gånger innan ett fordon är färdigt. Trump har pressat biltillverkarna att flytta produktionen ut ur Kanada; Stellantis flyttade planerad produktion av Jeep Compass från Brampton i Ontario till Illinois, vilket fick Ottawa att hota med stämning, och bolaget har sedan dess gått med på att sälja sin stillaliggande kanadensiska monteringsfabrik.

När Carney tillfrågades i Kambodja om kinesiska investeringar var ett förhandlingsmedel mot USA svarade han: "Det är inte ett förhandlingsmedel. Men handling, reaktion." Washington förblir prioriteringen, sade han, och länderna gör framsteg mot en möjlig överenskommelse, även om meningsskiljaktigheter kvarstår. Men om Kanadas bilarbetare "inte utnyttjas fullt ut i ett nordamerikanskt sammanhang, finns det andra möjligheter" — europeiska, kinesiska eller japanska. Kinesiska investeringar måste enligt Carney innebära omfattande tillverkning i Kanada snarare än montering av importerade delar, följa rimliga arbetsvillkor och bygga inhemska leveranskedjor som växer över tiden, inklusive kanadensiska sällsynta mineraler för elbilar. "Det handlar inte bara om byggsatser. Det måste finnas en tillverkningsdel inblandad." Kanada, lade han till, "kommer att gå vidare oavsett".

Kanada och EU har också annonserat en ny allians öppen för likasinnade länder. Det är värt att notera dynamiken: premiärministern i den provins som bygger Kanadas bilar varnade för att januariavtalet skulle kosta kanadensiska jobb — medan den premiärminister som skrev under det nu flyger till Shenzhen för att vidga det. Trumps tullpolitik är i grunden ett statligt maktmedel som tvingar privata aktörer att omplacera produktionslinjer, och kostnaderna bär arbetare och regioner som Brampton. Carneys kinesiska öppning är ingen ideologisk omvälvning utan kall realpolitik: när Washington stänger en dörr öppnas en annan, och Kanada har inte råd att vänta. Frågan är bara vem som till slut betalar notan — och det sällan den som undertecknar avtalen.