Kilometerlånga bensinköer i iranska Evaz efter veckors amerikansk blockad
Regimen tjuvstartar aldrig med bensinpriser sedan Blodiga november 2019 då omkring 1 500 demonstranter sköts, landet sitter på enorma oljereserver men saknar raffinaderikapacitet och Khameneis död gör motreaktionen svårkalkylerad
Bilder
Hundratals bilar stod i kö genom natten vid en bensinstation i den iranska staden Evaz, en kö som sträckte sig kilometer. Filmen lades ut på X av oppositionsmediet Iran International, och bilder från andra städer följde: högljorda konfrontationer vid pumparna i Kazeroun, och i Bandar Abbas blockerade bilister en gata intill en bensinstation.
Köerna har vuxit fram flera veckor in i Washingtons blockadkampanj mot den iranska ekonomin, och de träffar direkt det sår som regimen aldrig låtit återuppstå. Den 15 november 2019 höjde regeringen bensinpriset med 50 procent över en natt och tog trippelavgift av den som behövde mer än den subventionerade månadskvoten. Protester bröt ut i över hundra städer inom några timmar. Demonstranter blockerade motorvägar, banker brändes och porträtt av ayatolla Khamenei revs ner.
Nedslaktningen som följde blev mallen som regimen än i dag följer. Milisstyrkor sköt mot demonstranter med skarp ammunition, och staten stängde av internet i ungefär en vecka. Enligt Reuters dödades omkring 1 500 människor — inofficiella siffror är högre — och över 7 000 greps. Få bilder på våldet slank ut i världen då; veckans köfilmer gick rakt ut på X.
Inget jämförbart prisbeslut har vågats genomföras sedan dess. Staten håller nere konsumtionen med kvoter och ransonering i stället, och låter pumppriset stå orört medan tillgången bakom det krymper. Det är den klassiska fällan för en statsmakt som köpt tysthet med subventioner: priset blir ett politiskt löfte som ingen makthavare vågar bryta, oavsett vad det kostar i förvrängd ekonomi. Och tillgången har en svaghet Iran aldrig åtgärdat. Landet sitter på enorma oljereserver men byggde aldrig ut tillräcklig raffinaderikapacitet för att producera bensin åt sina egna bilister. "Vi har verkligen ett tillförselproblem", medgav Esmaeil Saghab Esfahani, chef för statens organisation för energieffektivitet, i veckan.
Enligt Bild fruktar ledningen en andra "blodiga november" — sjuårsdagen föll på söndagen — mer än den fruktar vad som helst Washington kan föra till sjöss. Det är en talande prioriteringsordning: yttre hot kan kanaliseras in i nationalistisk mobilisering, men ett upproriskt eget folk på gatorna är det enda som verkligen hotar makten. Årsdagen infaller på en regimen vars högste ledare, ayatolla Khamenei, dödades i år, 86 år gammal. Ett meddelande som cirkulerade på Telegram i veckan riktade sig rakt till dem som bär ansvaret: "Bli inte klok med Kazeroun." Staden, noterade meddelandet, har aldrig teglat när dess krav ignorerats.
Sju år efter den senaste höjningen har pumppriset inte rörts igen. Köerna är nya. Skillnaden mellan de två är hela regimen dilemma i miniatyr: priset kan frysas på pappret, men knappast bristen i verkligheten. En stat som vägrar sätta rätt pris på en bristande vara får i stället betala i köer, ransonering och i slutänden i den legitimitet som försvinner varje gång en bilist står kvar vid en tom pump.