Efter hundraår av frånvaro återetableras vilda ostron i Skottlands Dornoch Firth
Tidigare utrotade av muddring och fiske fungerar ostron som viktiga ekosystemingenjörer som filtrerar vatten och bygger kolsilos, Genom restaureringsprojektet Deep förväntas de nya kolonierna nå fyra miljoner exemplar och dubbla biodiversiteten på havsbotten
Bilder
Marine biologist Gurjameer Ramday (left) and Prof William Sanderson with two-year-old oysters in quarantine tanks at Heriot-Watt University that will eventually be released in the Dornoch Firth. Photograph: Murdo MacLeod/The Guardian
theguardian.com
Aisyah Wan and Prof Bill Sanderson release oysters into the Dornoch Firth. Photograph: Dornoch Environmental Enhancement Project
theguardian.com
Juvenile flat oysters found in July. The ones still in the Dornock beds have now grown to the size of the larger example. Photograph: Murdo MacLeod/The Guardian
theguardian.com
Marinbiologer har bekräftat den första lyckade vilda förökningen av svenska havets motsvarighet, den europeiska platta ostronet, på en brittisk lokal där arten varit lokalt utdöd i över hundra år: Dornoch Firth norr om Inverness. Omkring fyra miljoner europeiska platta ostron förväntas kolonisera restaureringsområdet under de kommande åren.
Det naturliga ostronet har inte alltid varit sällsynt. Viktorianska sjökort, däribland Olsens Piscatorial Atlas från 1883, dokumenterade miljarder ostron som täckte den brittiska havsbotten i rev som bar på rika marina ekosystem. Ensam ostronbotten i Firth of Forth sträckte sig tjugo engelska mil i längd och sex i bredd; på sin viktorianska topp skördades där 30 miljoner ostron per år, som med de nya järnvägarna fraktades i lösvikt till de växande städerna. Inom några årtionden hade skraptrålning fiskat ut bottnarna i Nordsjön, Engelska kanalen och otaliga kustfiskeområden — och först när bestånden kollapsat infördes lagliga restriktioner mot att fiska vilda ostron. Idag finns det naturliga ostronet på listor över akut hotade arter, och det stora flertalet ostron som säljs i brittiska butiker och restauranger är odlade stillahavsostron.
Bara en handfull lokaler längs den brittiska kusten har fortfarande betydande vilda bestånd. En av dem, Loch Ryan nära Stranraer, rymmer uppskattningsvis 23,5 miljoner ostron under ett kungligt privilegiebrev och bär på en årlig ostronfest — och det är därifrån som Dornoch Environmental Enhancement Project, förkortat Deep, har hämtat sitt material. Tolv år in och medfinansierat av whiskytillverkaren Glenmorangie, Heriot-Watt-universitetet och Marine Conservation Society har Deep lagt ut omkring 140 000 handtvättade vuxna ostron i fjorden. Professor Bill Sanderson, marinbiolog vid Heriot-Watt som leder projektet, kallade bekräftelsen att ostronen nu förökar sig naturligt "en mycket betydelsefull milstolpe".
Ostronen är dock inte poängen i sig. De är så kallade ekosystemingenjörer: de binder sediment, renar vattnet, bygger kollagring och skyddar hundratals arter. "När du etablerar ett ostronrev är det mycket troligt att mångfalden på havsbotten fördubblas inom ett årtionde", säger Sanderson. Ett drygt dussin nyare restaureringsprojekt runt om i Europa följer Dips resultat.
De ostronungar som nu etablerar sig i Dornoch Firth är storleken av ett femtiopengamynt. Revet i Firth of Forth som trålningen utplånade var tjugo engelska mil långt.
Det finns en lärdom i berättelsen som förtjänar att lyftas fram. Beståndet kollapsade inte för att naturen svikit — det plundrades under öppet tillträde, där ingen bar kostnaden för sin egen skörd, och regleringen kom först när allt redan var borta. Det är ett klassiskt mönster: gemensamma resurser förvaltas slarvigt av den som inte äger dem, och den statliga ingripandet anländer typiskt nog efter katastrofen. I det här fallet är det dock privata och ideella aktörer — ett destilleri med namn att fara för, ett universitet och en naturvårdsförening — som bär den faktiska kostnaden för återställandet, inte offentliga medel. Det säger något om var responsibility och handlingskraft i praktiken finns när det verkligen gäller.