Politik

Demokraterna kan avskaffa elektorcollege utan grundlagsändring

Mellanårsvalet den 3 november gav partiet guvernörsposter och majoriteter i delstatslagstiftare i fem stater, Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Arizona och Nevada räcker för de 61 elektorsröster som saknas till National Popular Vote Interstate Compact, men pakten står i direkt strid med grundlagens kompaktklausul och ens valsegrer republikan i en medlemsstat kan riva upp allt

Bilder

How the Democrats’ midterm victory could reshape the rules for electing a US president How the Democrats’ midterm victory could reshape the rules for electing a US president english.elpais.com

USA är det enda presidentstyret i världen där statschefen inte väljs direkt av folket. Men efter demokraternas framgångar i mellanvalen den 3 november har reformrörelsen plötsligt en realistisk väg framåt — utan att röra grundlagen. Partiet vann guvernörsposten och båda kammare i delstatsförsamlingarna i Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Arizona och Nevada, fem delstater som tillsammans står för de 61 elektorsröster som Nationella folkröstpakten saknar för att träda i kraft.

Pakten, som föreslogs första gången 2007 som ett alternativ till grundlagsändring, binder undertecknande delstater att ge sina elektorer till den kandidat som vinner den nationella folkröstningen. Den träder i kraft när medlemsstaterna kontrollerar de 270 elektorsröster som krävs för att vinna presidentvalet. Hittills har delstater med 222 röster anslutit sig — 18 delstater samt District of Columbia. I de flesta delstater tar vinnaren alla elektorsröster oavsett marginal, med Maine och Nebraska som undantag.

Elektorskollegiet har gett två presidenter inom levande minne som förlorat folkröstningen: George W. Bush 2000 och Donald Trump 2016. Systemet viktgar de glesbefolkade delstaterna — var och en får två senatorer plus representanthusplatser — och gynnar i praktiken republikanerna. Det är just därför reformförsöket nu går via delstatshuvudstäder som demokraterna precis erövrat. El País sammanfattar strategin krasst: pakten är enklare än en grundlagsändring, och valresultaten i november gav anhängarna de församlingar som kan anta den.

Varken sårbarheten eller de juridiska riskerna är någon hemlighet. Grundlagens kompaktclause i artikel I förbjuder delstater att ingå avtal sinsemellan utan kongressens godkännande, och ett paket med 270 elektorsröster på spel skulle hamna i domstol omedelbart. Delstater kan dessutom dra sig ur när som helst — ett republikanskt tillbaka­slag i en enda medlemsstat kan montera uppbyggnaden lika snabbt som den restes. Försvarare av elektorskollegiet hävdar att det är en kontrollmekanism som grundlagsfäderna byggde in; vad de sällan nämner är att grundlagsfäderna knappast kunde föreställa sig vad partiväsendet skulle göra av konstruktionen.

Det är ett välbekant mönster för den som betraktar institutioner med viss skepsis: regelsystemet skrivs om av dem som just vann under de gamla reglerna. Det är inte högre principer som driver reformen utan kalkylerande partisjälvintresse — samma logik som skulle få republikanerna att försvara status quo med samma envishet. Att det dessutom sker genom en omväg runt grundlagen, i stället för den öppna konstitutionell process som skulle ge folkopinionen ett verkligt inflytande, säger en del om hur amerikansk politik fungerar i praktiken: makten justeras uppifrån, inte av väljarna. För européer är lärdomen tydlig — även den äldsta demokratin i väst är ett system av partistrategiska spel, inte en helig ordning att beundra blint.