Gällivare kostnadsdrivna kulturhus tredjeblar kostnaden
Glöden budgeterades till 850 miljoner men beräknas nu kosta 2 565 miljoner och prognosen väntas sprängas igen, kommunens avgående byggchef skyller på inflation och världsläget medan pappersbruket Lessebo Paper samma vecka ställde maskinerna när en driftsdag kostade 390 000 kronor i el — den som bär egna förluster kan sluta, skattebetalaren kan bara betala
Bilder
Aktivitetshuset Glöden i centrala Gällivare budgetsattes en gång till 850 miljoner kronor. Kommunens senaste beräkning uppgår till 2 565 miljoner — en trefaldig kostnadsökning — och enligt NSD väntas prognosen slås igen. Projektet befinner sig i slutskedet av bygget: det fjärde och sista entreprenadavtalet, med byggföretaget SSEA, står fortfarande i fas ett av två, där kommunen och entreprenören går igenom ritningarna i detalj för att fastställa slutkostnaden.
Kommunens avgående chef för samhällsbyggnads- och tekniska förvaltningen, Nina Eliasson, hänför överskridandena till "inflationen, världsläget och stigande byggkostnader" — krafter som kommunen, enligt henne själv, inte kan påverka. Ramen är standard för kommunala jätteprojekt: kostnadsökningen framställs som ett väder, inte som en rad beslut som någon fattat.
Kontrasten mot näringslivet skriver sig själv. Samma vecka ställde pappersbruket Lessebo Paper in produktionen, eftersom en enda driftsdag kostade 390 000 kronor i elräkning. Ett företag som bär sina egna förluster kan stänga av maskinerna. En kommun kan inte göra det: pengarna är skattebetalarens, och skattebetaren har ingen motsvarande utgång ur affären. Gällivares innevånare får betala mellanskillnaden mellan 850 miljoner och 2,5 miljarder via kommunalskatten, oavsett om de någonsin sätter sin fot i huset.
Det är här som incitamentsstrukturen brister. Den som riskerar sin egen kassa slutar när marginalerna inte går ihop. Den som riskerar andras kassa fortsätter, eftersom kostnaden för att fortsätta inte bärs av den som beslutar att fortsätta. Privata aktörer med egna pengar ställer hårdare krav på kalkyler än politiska organisationer som förfogar över skattemedel och vars förluster omslutet betecknas som omvärldsfaktorer. Glöden är inte ett olyckstillbud; det är vad som händer när ingen i beslutsledet står sista man på kostnadsrakningen.
Man kan invända att råvarupriser och ränteläget faktiskt förändrats. Men inflationen träffar också privata byggprojekt — skillnaden är att privata beställare då krymper huset, skjuter upp det eller lägger ner det. En kommunal huvudman med lånat kapital och färdig政治 viljeinriktning har inget av dessa steg tillgängliga, varken ekonomiskt eller politiskt. Att erkänna ett misstag kostar mer i mandatår än att låta kostnaden rinna vidare.
Glöden namngavs i våras. Namnet betyder glöd — något som hålls brinnande till stigande kostnad. I Gällivare brinner det som bäst på drygt en kvarts miljard extra, och prognosmaterialet tyder på att det kan brinna än högre innan fjärde etappen är klar. Det vore i alla fall en glöd värd att hålla ögonen på för alla som betalar skatt i en svensk kommun med storslagna byggplaner.