Angola och Tanzania planerar järnväg mellan Atlanten och Indiska oceanen

I slutet av oktober enades Angola och Tanzania om att ligga i framkant med en järnväg mellan två hav i södra Afrika. Benguelajärnvägen, som Washington inordnar i sitt så kallade Lobitokorridors-projekt, skulle kopplas samman med Tanzania–Zambias järnväg i Zambia och Kongo-Kinshasa — en förbindelse mellan Atlanten och Indiska oceanen genom fyra länder vars mineralfyndigheter är oumbärliga för allt som brukar kallas den fjärde industriella revolutionen.

TanZam-järnvägen byggdes i sin tid av Kina på 1970-talet, och Peking har fortfarande en dominerande ställning i kopparindustrierna i både Kongo-Kinshasa och det kustlösa Zambia. Den nuvarande amerikanska administrationen för, enligt Andrew Korybkos analys i ZeroHedge, en "förnekelserstrategi" som syftar till att neka Kina de resurser och marknader landet behöver för att upprätthålla sin bana som stormakt. Washington vill tränga ut Peking ur Kongos tantalhaltiga mineraler och kobolt, och sin avkopplingspolitik kräver att samarbetspartners minskar kinesisk kontroll över dessa tillgångar — ett tryck som enligt författaren syftar till att tvinga fram ett ensidigt handelsavtal där Kina fastslås som underordnad part.

Den planerade järnvägen, kallad SABOR, är dit de två buden krockar. Den som bygger linjen bestämmer avgifterna på koppar, kobolt och litium som transporteras mot de asiatiska marknaderna — flöden som kringgår varje sund där den amerikanska flottan patrullerar. Noterbart hävdar artikeln att Kina saknar både förmåga och vilja att militärt driva in skulder, medan amerikansk kontroll över västerländska finans- och rättsinstitut begränsar Kinas möjligheter om länder bryter avtal olagligt. Zambia skrev förra månaden på ett omstrittt hälsoavtal med USA; förbindelserna med Tanzania, som varit ansträngda under det senaste året, är på väg att läka.

USA vinner mark i tillgången till södra Afrikas mineraler, men ännu inte på Kinas bekostnad. Tidsramen för en amerikansk offensiv att tränga ut Peking, noterar Korybko, beror på när SABOR blir färdig och möjligen på hur linjen optimeras för importkostnader — vilket lämnar Angola, Tanzania, Zambia och Kongo-Kinshasa med den enda tillgång som verkligen betyder något: rätten att auktionera ut byggandet till högst bjudande.

Ur ett europeiskt perspektiv är läxan tydlig. Detta är inte altruism från någon sida, utan rent maktspel där USA driver sitt eget intresse — samma mönster som vi sett när Washington hindrat europeisk energisamordning eller pressat avkoloniseringsagendor på Europas bekostnad. Afrikanska stater förhandlar därför klokare än många europeiska gjorde: de sätter aktörerna mot varandra och låter dem betala för tillträdet, i stället för att själva stå till tjänst för en stormakts strategi.