Flyktingströmmar till El Obeid efter RSF:s massaker i Sudan

Bilder

×

Aisha has nightly visions of her son, who was shot dead in front of her (Bel Trew) Bel Trew

Sudanese aid workers with the Emergency Response Rooms attend to families who have fled to El Obeid (Bel Trew) Bel Trew

‘Riham’ escaped slaughter on the front lines of North Kordofan to a makeshift displacement camp in El Obeid (Bel Trew) Bel Trew

Abida says she was nearly killed in a drone strike on the displacement camp (Bel Trew) Bel Trew

General ‘Hemedti’ Dagalo, left, and General Abdel Fattah al-Burhan, sign an agreement after staging a coup (AFP/Getty) AFP/Getty

The centre of destroyed Khartoum bears the scars of war between the Sudanese military and the RSF (Bel Trew/The Independent) Bel Trew/The Independent

North Kordofan has become the epicentre of the fighting in Sudan (The Independent / Google Maps) The Independent / Google Maps

Map of El Obeid showing RSF- and SAF-controlled territory around the strategic city and the Independent’s route in (The Independent) The Independent

‹ ›

Tuk-tuk-forcykeln rymde inte alla. Aisha, en 59-årig mormor från landsbygden i Sudan, berättar att krigare från Rapid Support Forces (RSF) drog ut hennes son och övriga familj ur fordonet, ställde dem på rad och sköt dem framför henne. Hon tog sin yngsta dotter i handen och gick, och lämnade sårade släktingar kvar på vägen, medan krigarna i fjärran plundrade liken. I sex månader har hon plågats av synen av den mördade sonen som talar till henne; hon sover inte och vissa dagar kan hon inte tala alls.

Hon är en av omkring 100 000 flyktingar som har nått El Obeid, en frontstad med en halv miljon invånare i centrala Sudan, efter långa vandringar längs vägar kantade av lik. Staden, huvudort i delstaten Nordkordofan, har knappt överlevt en delvis belägring och beskjuts fortfarande regelbundet med drönare och granater. Kriget bröt ut i april 2023 som en maktkamp mellan arméchefen Abdel Fattah al-Burhan och RSF-ledaren Mohamed Hamdan Dagalo, kallad Hemedti — två män som tillsammans genomförde en statskupp 2021, efter att deras allians störtat den länge sittande diktatorn Omar al-Bashir i samband med upproret 2019.

Konfliktbevakaren Acled har bekräftat nästan 60 000 döda; andra uppskattningar går upp till 150 000, och någon officiell siffra finns inte. Cirka 14 miljoner människor har drivits på flykt, vilket gör Sudan till världens största flyktingkatastrof — och samtidigt dess största humanitära och hungerkris. FN har utlyst svält i delar av landet och varnat för att angreppen i Darfur bär "genocidens drag". Ett FN-utredningsuppdrag konstaterade i år att RSF:s etniskt riktade mord är just det.

FN beskriver den sexuella våldskalan, särskilt från RSF:s sida, som utan motstycke. FN:s barnorgan har dokumenterat våldtäkter på spädbarn så unga som ett år i El Fasher i Darfur, som föll i RSF:s händer i oktober efter en arton månader lång belägring. Sudanesiska ämbetsmän i Khartoum uppger att den äldsta dokumenterade våldtäktsoffern är 85 år. I El Obeid fruktar invånarna att samma mönster nu står för dörren; FN har varnat för att våldet från El Fasher håller på att upprepas där. Human Rights Watch menar att bevisen hopas för att Förenade arabemiraten, i strid mot vapenembargon, har finansierat RSF — något emiraterna förnekar. RSF i sin tur anklagar armén för stöd från Egypten och Iran.

I de lerhus i El Obeid som flyende invånare lämnat bakom sig uppger flyktingfamiljer att de registrerat sig hos FN-organ och hjälporganisationer — utan att få något. Sudan hör till världens sämst finansierade konfliktområden, och tecknen på vapenvila är obefintliga. Det är inga slumpmässiga siffror: när mediernas och biståndsvärldens blickar är riktade åt annat håll, krymper intresset — och med det pengarna. Krigets tyngdpunkt har förskjutits till Kordofan, korridoren mellan Darfur och centrala Sudan, och till en stad där läkarna beskriver nyfödda på intensivvårdsavdelningarna som uttorkade och gesigtlösa.