Greenpeace slängde tunga stenblock på havsbotten utan tillstånd
Blocken landade på platsen för Norfolk Vanguard, en av Storbritanniens största planerade havsvindpark, men investeringsklockan för det 12 miljarder pund dyra projektet pausades inte av aktivisternas hinder
Bilder
Boulders weighing up to 2 tonnes being dropped onto the seabed in the North Sea by Greenpeace Photograph: Andrew McConnell/PA
theguardian.com
Greenpeace campaigners drop boulders onto the seabed to create anti-trawler barrier
theguardian.com
Greenpeace crew and activists next to a boulder with a carved depiction of David Attenborough while aboard the Greenpeace ship Arctic Sunrise this month. Photograph: Suzanne Plunkett/Reuters
theguardian.com
Greenpeace-aktivister slog ner ungefär 15 ton stenblock — vissa på upp till två ton — på havsbotten utanför Norfolk, och de flesta landade på platsen för Norfolk Vanguard, ett av Storbritanniens största planerade havsbaserade vindkraftsparker. Projektet på 12 miljarder pund backas av brittiska staten med en offentlig andel på en miljard pund, enligt uppgift det största av sitt slag i landets historia, och bygget ska påbörjas nästa år.
Stenarna kastades ut utan tillstånd från marinmyndigheten, som del i en kampanj mot bottentrålning i ett av Nordsjöns södra delars mest trålade områden. Greenpeace kontrollerade havsbotten efter kablar, rörledningar och skeppsvrak innan nedkastet men menar sig inte ha känt till planerna på vindkraftsparken Vanguard East. Vissa stenar bär kändissignaturer, bland annat Simon Pegg och Benedict Cumberbatch. Aktionen tidlades till premiären av BBC:s Blue Planet III, berättad av sir David Attenborough, vars avbildning i utsnitt sten färdades med Greenpeace-fartyget Arctic Sunrise.
RWE, det tyska energibolag som utvecklar parken, för nu förhandlingar med Greenpeace om att fastställa stenarnas exakta placering, så att havsbotsundersökningar som påbörjades i fjol sommar kan uppdateras. Bolaget utreder även eventuella konsekvenser för bygget och underhavsledningar och beskriver samtalstenen som "konstruktiv".
Will McCallum, verkställande direktör i Greenpeace UK, kallar varje antydan om att stenarna utgör ett verkligt hinder "absurt". Vindkraftsutvecklare flyttar rutinmässigt naturliga stenblock — ibland tio gånger tyngre än Greenpeace — från havsbotten innan de bygger, anför han, och tillägger att Greenpeace länge har propagerat för havsbaserad vindkraft och att stenarna skyddar området från trålare under byggtiden. Stenarna beräknas vara borttagna inom några månader.
Nedkastet skedde bara dagar före att premiärministern vid toppmötet Cop31 meddelade att Storbritannien skulle investera offentliga medel i Vanguard West och Vanguard East.
Det intressanta här är inte stenarna i sig utan vad de avslöjar om incitamenten. Ett projekt på 12 miljarder pund, där staten står för en miljard, kan utan vidare absorbera några månaders försening. Kostnaden sprids på skattebetalare och projektägare; ingen enskild aktör bär den i full utsträckning. Räntan på kapitalet parkeras nästan osynligt medan stenarna räknas. Hadde RWE varit ett privatägt bolag utan statlig säkerhetsnät och utan politiskt vägat kapital bakom sig, hade man agerat hårdare mot en olovlig sabotageaktion mot egen fastighet till havs. Nu nöjer man sig med "konstruktiva samtal". Privat ägande ställer krav; offentlig medfinansiering mjukar upp dem. Det gäller på land, i brittiska vatten — och inte minst i det svenska energilandskap, där staten gång på gång kliver in och bärmar risken som andra skapat.