David Warner anklagar cricketorganisationen för att ha täckt över ballmanipulationen 2018

David Warner anklagar Cricket Australia för att ha mörkat i den så kallade sandpappershärvan från 2018. Enligt honom genomförde förbundet aldrig några förhör med de bowlers som stod i centrum för skandalen – och ändå har förbundet i åtta år vidhållit att de inte visste något.

Warner, som var vice lagkapten när tre australiska spelare stängdes av länge efter att sandpapper använts på bollen i testmatchserien mot Sydafrika, avslutade sin internationella karriär i januari 2024. I ett inlägg på Instagram skriver han att förbundets utredning 2018, såvitt han känner till, aldrig förhörde Josh Hazlewood, Mitchell Starc eller Nathan Lyon. "Om det stämmer, hur kan då förbundet hävda att bowlersarna inte visste?" frågar han. Förbundet, skriver Warner, "bestämde från början vem de ville skuldbelägga, genomförde en slarvig utredning som passade det syftet och vill nu hålla fast vid den falska berättelsen att bowlersarna inte hade någon aning. Det luktar mörkning."

Anklagelsen kommer i kölvattnet av Usman Khawajas självbiografi, där batteren skriver att hela det australiska landslaget kände till bollmanipuleringen. Warner bekräftar uppgiften. Nuvarande kapten Pat Cummins, som talade med reportrar i över en timme på fredagen, förnekar det bestämt och uppger att han blev tillfrågad i samband med utredningen 2018. Cummins, Starc, Hazlewood och Lyon har i åtta år vidhållit att de inte visste att sandpapper togs med ut på planen i Kapstaden.

Warner, Steve Smith och Cameron Bancroft var de enda spelare som Cricket Australia straffade 2018. Förbundskapten Darren Lehmann friades från allt ansvar – och avgick ändå när serien var slut. Som svar på Warner uppger förbundet att alla spelare "fick möjlighet att komma till tals i samband med den första utredningen" och kunnat komma fram med nya uppgifter under de åtta år som gått. Tidigare har förbundet sagt att det inte avser att öppna utredningen igen.

Mönstret är bekant för den som följer idrottsrörelser och andra stora institutioner: den instans som tilldelar skulden är samma instans som förklarar ärendet avslutat. Cricket Australia hade allt att vinna på att avsluta fallet snabbt och smidigt med tre syndabockar – sponsorskrämda förbund tillåter sällan utredningar som kan gräva djupare än nödvändigt. Att bowlersarna, som alla andra, agerar i eget intresse och förnekar allt förvånar ingen. Men att ingen av dem ska ha blivit förhörd, samtidigt som förbundet i åtta år presenterat deras oskuld som en utredd slutsats, är inte en utredning. Det är en berättelse – med en organisation som har både makten och incitamentet att hålla den levande.