Media

Russell Brand dömd för våldtäkt gör 00-talets underhållning till granskningsobjekt

Klipp för klipp rullas BBC och tabloider upp igen, branschen själv har hittills erbjörd en ursäkt för en skämt

Bilder

A cracked magnifying glass reveals David Walliams kissing Jonathan Ross on a television screen A cracked magnifying glass reveals David Walliams kissing Jonathan Ross on a television screen theguardian.com
Lads’ mags: Zoo, Loaded, FHM and Nuts. Photograph: Graham Turner/The Guardian Lads’ mags: Zoo, Loaded, FHM and Nuts. Photograph: Graham Turner/The Guardian theguardian.com
Chris Moyles in a radio studio. Photograph: Garry Weaser/The Guardian Chris Moyles in a radio studio. Photograph: Garry Weaser/The Guardian theguardian.com
‘The public was baying for Britney to be humiliated, and the tabloids obliged,’ said Ben Widdicombe. Photograph: Reuters ‘The public was baying for Britney to be humiliated, and the tabloids obliged,’ said Ben Widdicombe. Photograph: Reuters theguardian.com
Russell Brand (left) making a cameo appearance in a Comic Relief performance of the Little Britain stage show, alongside David Walliams (centre) and Matt Lucas in London in 2006. Photograph: Ian West/PA Russell Brand (left) making a cameo appearance in a Comic Relief performance of the Little Britain stage show, alongside David Walliams (centre) and Matt Lucas in London in 2006. Photograph: Ian West/PA theguardian.com

Russell Brand har dömts till fängelse för våldtäkt och sexuellt ofredande, och det 2000-talskulturellt som gjorde honom känd granskas nu klipp för klipp. Granskningen har börjat omfatta inte bara de dömda och anklagade männen utan även "de som verkade möjliggöra dem", skriver Guardian – programledare, redaktörer och kanalchefer för vilka kvinnoförakt var själva produkten.

Klippen var aldrig gömda. I ett avsnitt av BBC Twos Never Mind the Buzzcocks 2008 var koreografen Arlene Phillips enda kvinnan i programmet. Programledaren Simon Amstell sade till henne att hon "ser ut som någon som driver ett bra horhus"; panelmedlemmen Dermot O'Leary mimade att han ringde ett telefonsamtal och frågade om hon "brukar ha sex efter dansframträdanden". Alla skrattade. Jonathan Ross har nu bett om ursäkt för ett skämt från 2004, då han beskrev British Comedy Awards som "som de flesta femtonåringar: fulla, oförutsägbara och på väg hem med David Walliams". Walliams förnekar de anklagelser om sexuella övergrepp som Guardian och ITV News redovisat, och är föremål för en separat förundersökning hos Metropolitan Police. Britsiska ministrar undersöker samtidigt hur de sekretessavtal som länge höll tyst om sådana här saker kan begränsas.

Runt programmen fanns en hel bransch. Topplösa modeller fyllde kvällstidningarnas sida tre; herrmagasinen Zoo, Loaded, FHM och Nuts blandade livsstilsstoff med öppet sexualiserade bilder. Papparazzer jagade unga kvinnliga kändisar, kommenterade deras vikt och fotograferade dem i utsatta situationer, och tidningarna publicerade bilderna tagna under kjolar. 2004 ägnade kändistidningen Heat en hel specialupplaga åt kändisarnas celluliter, med inringade markeringar på Beyoncés och Martine McCutcheons ben. När sångaren Charlotte Church var femton räknade en webbplats ned till hennes sextonårsdag – myndighetsåldern – och Chris Moyles, då 28, talade i Radio 1 om att vilja ta hennes oskuld när hon fyllde sexton. Liknande nedräkningar riktades mot Emma Watson från Harry Potter-filmerna.

Sophie Gilbert, författare till Girl on Girl: How Pop Culture Turned a Generation of Women Against Themselves, kallar decenniets populärkultur "grundligt, öppet och glatt avskyvärd mot kvinnor" och daterar mekanismen till 1990-talets skifte från tredje vågens feminism till postfeminism: kvinnorna skulle nu själva äga sin objektifiering, njuta av den, tjäna på den – och aldrig klaga. I TFI Friday kysste Geri Halliwell och Kylie Minogue som en "överraskning" till programledaren Chris Evans; Victoria Beckham ombads ställa sig på en våg några veckor efter förlossningen.

Ingenting av detta krävde läckor. Det sändes och publicerades öppet av institutioner med kända namn – och där ligger den egna poängen: ingen i branschen behövde någon yttre granskning för att veta vad som pågick. Det var lönsamt, så det fortsatte. Upprättelsen kommer inte heller från branschen själv utan utifrån: domsluten från domstolarna, avtalsreformen från ministrar. Från branschen hittills: en ursäkt för ett skämt.

I det där avsnittet från 2008 svarade Arlene Phillips – enda kvinnan i rummet – med en historia, och alla skrattade.