Timbro-chefen PM Nilsson kallar DN för svin efter kolumn om ögonmaskering

PM Nilsson, chefen för tankesmedjan Timbro, har öppet kallat Dagens Nyheter för 'svin' efter att tidningen publicerat en krönika som spekulerade i att hans ögon var sminkade med mascara och kajal. Skribenten Catia Hultquist skrev att hon och hennes bekantskapskrets lagt märke till hans 'påtagligt mörkare, markerade ögon, som om han använt mascara och kajal'.

Krönikan rubricerades 'Tanken att Timbrochefen kan ha kajal gör mig på något sätt lätt'. Hultquist erkände att hon sett Nilssons förnekanden, publicerade på X, om att han använder ögonmakeup — och medgav sedan att hon 'i hemlighet' hoppats att en manlig chef från generation X skulle sminka sig och dela sina bästa skönhetstips i, säg, Vogue Scandinavia och en badrumsskåpskrönika. Kanske, föreslog hon, hade han 'helt enkelt hoppat på den snabbt växande metrosexuella trenden'.

Nilsson svarade på samma plattform med en skärmbild av krönikan. 'Man ska inte ta folks sjukdomar lätt', skrev han, och redogjorde för journalen: två opererade näthinneavlossningar, två grå starr-operationer, ögondroppar mot alltför högt ögontryck. Det mörka utseende Hultquist lagt märke till orsakas av dropparna, skrev han. 'Jag kan i teorin förlora synen när som helst. Men för DN är det en kittel i magen. Svin.'

Det är svårt att se detta som en isolerad smet för en enskild krönikör. DN:s redaktion valde att publicera en text som bygger på rykten om en persons utseende — och som, när fakta presenteras, inte drar tillbaka något utan låter förnekandet bli krönikans premiss. Det är ett mönster man känner igen från en mediesektor där incitamenten länge har styrt åt samma håll: engagemang mäts i klick, klick belönas, och kostnaden för att ha fel bärs inte av skribenten utan av den som utsätts. En privat aktör som levde på sitt eget rykte skulle inte ha råd att arbeta så. Ett etablerat mediehus med tillgång till presstöd och kulturell auktoritet har den lyxen.

Nilsson är nämligen ingen privatperson som drabbats av skvaller. Han har under hösten varit en av Sveriges televisions flitigare gäster i den inhemska politiken, senast i Aktuellt i samband med sd:s bråk om svenskhet. DN:s bidrag till den offentliga debatten om denne person blev alltså en krönika om hans ögonlock, och svaret kom inte i tidningens egna debattsidor utan på X, där sista orden i Nilssons inlägg nu blivit tabloidrubrikmaterial — Expressens referat leder med dem.

Man behöver inte dela Nilssons politiska ståndpunkter för att notera asymmetrin. En opinionsbildare som med jämna mellanrum sitter i statlig televisions studior är ett legitimt mål för kritik — av hans argument, hans allianser, hans retorik. Att i stället spekulera i hans sminkvanor, medan man ignorerar hans egna uppgifter om sin sjukdomshistoria, är inte kritik utan ren personförakt med kulturellt godkännande som täckmantel. Att skribenten dessutom inleder med att erkänna att hon sett förnekandet — och sedan fortsätter drömma om badrumsskåpskrönikor — vittnar om att texten aldrig var avsedd att vara sann, bara underhållande.

Den badrumsskåpskrönika Hultquist hoppades på visar sig alltså finnas. Den innehåller ögondroppar mot högt ögontryck, tagna av en man som i teorin kan förlora synen när som helst. Det är en bättre krönika än den DN publicerade — och den skrevs av offret.