Central European University vill expandera i Budapest igen

Central European University (CEU) befinner sig i en skarp institutionell vändpunkt. Även om 312 anställda fortfarande är knutna till universitetets kontor i Budapest, har ledningen nu signalerat en vilja att återetablera en verksamhet i den ungerska huvudstaden. Detta sker under en ny regering som har lovat att återställa den akademiska friheten.

Under förvaltningsperioden i Budapest, sedan institutionens undervisning flyttades till Wien 2019, har CEU fungerat som ett politiskt slagfält. Grundat av den ungersk-amerikanske finansiären George Soros 1991 för att främja demokratisk förändring i regionen, tvingades universitetet till exil på grund av en lagstiftning som i praktiken riktades mot det. Trots att EU:s högsta domstol 2020 ogiltigförklarade lagen – med hänvisning till EU:s grundläggande rättigheter – var beslutet för sent för att rädda institutionens närvaro i Ungern.

CEU:s nuvarande närvaro i Wien, där 476 anställda och all undervisning äger rum, har dock visat sig vara en ekonomisk och akademisk framgång. Universitetet betjänar idag över 1 400 studenter från 103 länder. Rektor Carsten Q Schneider har betonat att organisationen är ett stort värde och att den önskar samarbeta med den nya ungerska regeringen, även om han understryker att CEU inte söker någon särskild behandling. De informella samtal som pågår handlar om att återuppta en närvaro som skulle symbolisera akademisk motståndskraft.

Återkomsten till Budapest är dock inte planerad som en fullständig återgång. Eventuell expansion måste vara ekonomiskt oberoende av den ungerska staten och får inte försämra studentupplevelsen. Att kombinera studier i ekonomiska och historiska ämnen ska inte kräva en pendling på över 200 kilometer mellan Wien och Budapest. Detta skulle snarare vara en symbolisk gest för akademisk frihet.

Utanför Europa har CEU också utnyttjat sin exil för att stärka sin internationella position. I Wien har antalet amerikanska studenter ökat markant. Detta kopplas, enligt rektorn, till de politiska skiftena i USA, där president Trump och rörelser mot elituniversitet har infört nya hinder för den amerikanska akademiska världen. Schneider varnar för att man inte ska vara naiv inför de politiska krafterna i USA; han menar att angreppen mot universitet inte är slumpmässiga utan en del av ett medvetet försök till kulturellt inflytande. Trots detta erkänner han att vissa amerikanska och tyska rörelser har identifierat reella problem, bland annat risken för att en ständigt reproducerande elit etablerar sig vid nationens viktigaste institutioner.