EU samlar in bredspektrumserkemedel och antikroppar

EU:s hälsomyndigheter bygger lagerförråd av bredverkande antivirala läkemedel och monoklonala antikroppar, utformade för att skydda befolkningen innan någon vet vilken smittämne som släppts lösa. "Först bredverkande antivirala medel, bredverkande antikroppar, monoklonala antikroppar. Det skyddar dig mot hotet, och sedan riktad behandling", säger Laurent Muschel vid EU:s myndighet för beredskap och insatser i hälsofrågor (HERA). Förråden är en del av en större mobilisering: Europeiska regeringar pumpar pengar i försvaret och förstärker Nato:s östra flank, samtidigt som sjukhusplanerare tar fram riktlinjer för masskador, säkrar leveranskedjor och utbildar personal för kemiska, biologiska och radiologiska skador — allt utifrån det uttalade antagandet att en bredare konflikt är möjlig.

Brigadgeneral Petter Iversen, Norges fältläkare och ordförande i Nato:s kommitté för militära medicinska chefer, ramar in arbetet som en säkerhetsfråga snarare än en hälsofråga. "Ett friskt samhälle är ett motståndskraftigt samhälle", säger han. "Om du är motståndskraftig kan du stå emot trycket från motståndarna." Det värsta scenariot på hans lista är massförstörelsevapen — kemiska, kärnvapen och biologiska — som skulle ge upphov till enorma patientvolymer som kräver helt olika behandling samtidigt, en belastning inget europeiskt sjukvårdssystem hittills klarat.

AI är den nya variabeln i bedömningen. "Man vet inte vad man står inför, eftersom det kan vara ett virus framställt med AI eller en statlig aktör som utvecklar ett nytt virus", säger Muschel. Han kallar tekniken "fantastisk" för utveckling av nya läkemedel och, i samma andetag, ett verktyg som hjälper onda aktörer att bygga mycket kraftfulla sådana. Det som saknas, säger han, är "ett ändamålsenligt regelverk, ett ändamålsenligt övervakningssystem för att kontrollera användningen av AI".

Det är värt att notera hur beredskapsarbetet finansieras och styrs. När statliga myndigheter köper in lager av läkemedel mot hot som ännu inte existerar bär ingen privat aktör riskerna — kostnaderna landar på skattebetalarna, och incitamenten att kräva effektivitet eller utvärdera om insatserna faktiskt motsvarar ett reellt hot är svaga. En leverantör av antikroppar tjänar oavsett om krisen kommer; skattebetalaren betalar oavsett om den uteblir. Det är samma mönster som under pandemin, där beredskapsmyndigheter i hela Europa, även i Sverige, köpte in stora mängder skyddsutrustning och mediciner med blandat resultat, och där uppföljningen av vad som faktiskt behövdes blev försummad.

Förberedelserna kommer under en vecka då europeiska ledare samlades i Dublin för att gräla om vem som bestämmer kontinentens säkerhetsarkitektur, och vem som sitter vid vilket bord.

Iversens sista poäng är den minst dramatiska. Medvetenheten om hotet, säger han, leder inte av sig själv till beredskap — finansieringen måste fortfarande säkras och utbildningen fortfarande genomföras. Med andra ord: retoriken finns på plats, medan det praktiska arbetet hänger på att budgetar som ännu inte antagits faktiskt betalas ut. Historiskt är det just där, mellan löfte och utgif, som europeiska beredskapsplaner brukar fastna.