Chris Van Hollen utmanar Chuck Schumer om ledarskapet för demokraterna i senaten

Den progressive senatorn Chris Van Hollen från Maryland meddelade på torsdagen att han ställer upp i valet till senatens demokratiska ledare – den första öppna utmaningen mot Chuck Schumer på årtionden, och det första ledarskapsbråk partiet provocerar fram efter en valseger i stället för ett valnederlag. Beskedet kom dagar efter att demokraterna vann mellanvalet stort: Representanthuset, senaten och en historisk senatseger i Mississippi, en delstat som länge ansetts ouppnåelig för partiet.

Schumer, 75 år, hälsade diskussionen om partiets framtid välkomen men hävdade att han har rösterna på sin sida. Bernie Sanders har sagt att han inte stödjer Schumer, och Abdul El-Sayed från Michigan, som blev den första muslimske senatorn i USA:s historia, backade Van Hollen offentligt. Det blir det första omstridda ledarskapsvalet på decennier, och många senatorer vägrar hittills att uppge hur de tänker röra sig.

Sprickan uppkom våren 2025 när Schumer röstade med republikanerna i en budgetfråga och därefter tillbringade månader i försvarsställning inför egna partikamrater. Sedan dess har han lett partiet genom en nedstängning av statsförvaltningen och mellanvalssegern – men partiens bas vill ändå att han går. Van Hollen, 67 år, framställer sig som det nya ansikte som generationsskiftet kräver; åtta år skiljer männen åt, och skillnaden marknadsförs som ett generationsskifte. Att Van Hollen samtidigt sagt sig överväga en presidentkandidatur 2028 talar om vad ledarskapsvalet egentligen handlar om: positionering inför nästa presidentval.

Intressant är att partiets egna framgångsrecept pekar samma riktning som upproret. Scott Colom tog Mississippis senatspost – delstatens första svarte senator sedan 1875 – inte genom att följa partiledningens spelbok utan genom att dyka upp på Trump-möten, ställa frågor och dela ut tacos. Det offentliga USA, med sina egna kampanjfinansierade incitament, tvingar politikerna att tävla om väljarnas gunst på riktiga villkor; det är när ansvarigheten ligger hos partiaparat och partibaroner som resultaten uteblir. Van Hollens motivering är att det amerikanska folket krävt förändring, ett krav partiet just besvarat vid valurnorna. Frågan är om segern ska tillskrivas Schumers ledning – eller om den snarare visar att väljarna ville ha något som ledningen inte levererat. Att succén i Mississippi kom i trots mot partiets officiella strategi talar ett tydligt språk: väljarna belönar dem som söker deras röst, inte dem som förväntar sig den.

Van Hollens anhängare i partiet har hittills valt att inte avslöja sina röster.