Formel 1-exkluderar Daily Mails prisbelönte motorsportskribent efter kritik mot Ferrari
Jonathan McEvoy kallade Charles Leclerc för "sneaky little..." och Fred Vasseur för "tjock liten ingen", Vasseur anlade sportens ledning som drog tillbaka ackrediteringen, ingen överklagandemöjlighet finns – bara passet som utfärdas och dras in av den organisation som ska granskas
Formel 1 har stängt av Daily Mails flerfaldigt belönade motortrafikjournalist Jonathan McEvoy, efter en krönika där han kallade Ferrariföraren Charles Leclerc för en "lurvig liten skurk". Samma text beskrev stallchefen Fred Vasseur som "en tjockig liten icke-person" och "en fnittrande pajas långt över sina nivåer", och spekulerade i att stallet höll på att hamna i inbördeskrig. Enligt McEvoy själv anmälde Vasseur honom till Formel 1:s ledning, som sedan agerade — inte för att krönikan var falsk, utan för att den inte skulle nå läsarna.
Episoden är en läxa i hur ackreditering fungerar i modern idrott. En fotbollsjournalist kan skriva vad han vill om en klubb och ändå köpa en biljett till arenan. En Formel 1-journalist kan däremot inte rapportera från paddocken utan ett pass utfärdat av just den organisation han granskar. Påföljden för att tråcka på känsliga tår är inte ett sakligt genmälde utan uteslutning. McEvoy har bevakat sporten i årtionden och belönats för det, men hans tillgång varade bara så länge texterna höll sig inom de gränser som stallen och rättighetsinnehavaren ansåg tolerabla.
Det är värt att stanna vid incitamenten. Ferrari och Formel 1 har båda kommersiellt att vinna på sina stjärnors marknadsvärde. Leclerc är en av sportens mest värdefulla tillgångar, och stallchefens anseende påverkar sponsorförhandlingar värda hundratals miljoner. En krönikör som ger föraren ett öknamn, i en tidning som stallen inte styr över, hotar precis det som paddockens noggrant koreograferade medieavdelningar finns till för att skydda. Det finns ingen överinstans att överklaga till, ingen pressombudsmansprocess — bara passet, som ges och tas.
Kritiker av mediestrukturen brukar peka på att journalister och idrottsorganisationer sitter i samma båt: båda behöver publiken, och ingen av dem tjänar på gräl. Men det är just samhörigheten som är problemet. När granskaren är beroende av den granskades godkännande för att få arbeta, upphör granskningen att vara granskning och blir i stället en tjänst som köps och kan sägas upp. Sportjournalistiken är fylld av exempel på hur mjuka berättelser belönas med bättre tillgång, medan kritiska röster får finna sig i kyla.
McEvoy säger att han tänker fortsätta skriva. Han kan fortfarande säga vad han vill om Formel 1 — utanför grindarna. Det är en tröst, men också en uppvisning i var makten ligger: inte hos tidningen, inte hos läsaren, utan hos den som håller passet.