Universitetssjukhuset i Linköping stänger traumamottagning för ptsd efter nedskärningar
Patienter remitteras till privata aktörer, regionen köper tillbaka vården den själva lade ner men tvärprofessionella teamet med läkare och fysioterapeuter finns inte kvar hos någon
Bilder
Patienter som vårdas för posttraumatiskt stressyndrom vid universitetssjukhuset i Linköping skickas numera till privata vårdgivare, sedan sjukhuset lagt ner sitt specialistmottagning för trauma i en sparrunda. Mottagningen behandlade PTSD och komplext PTSD till följd av sexuella övergrepp, våld och andra svåra händelser i livet. Den var en av flera mindre specialistmottagningar som regionen avvecklade för att pressa kostnaderna.
Nedläggningen skedde stegvis, rapporterar Östgöta Correspondenten. Traumateamet drev en gång med fem och en halv tjänst och en läkare inom ett tvärprofessionellt team. Besparingarna minskade det till en och en halv tjänst, fysioterapeuterna försvann, och till slut upplöstes teamet helt. Sedan januari 2025 delar tre psykologer och psykoterapeuter sin arbetstid mellan traumapatienter och den allmänna psykiatrin.
Det svenska systemets konstruktion gör att regioner som lägger ner egna mottagningar rutinmässigt köper tillbaka samma vård från privata aktörer. Regionen behåller ansvaret för vården; personalen som utförde den är borta. För mottagningens patienter — överlevare av sexuella övergrepp och våld — var själva tvärprofessionella teamet, med psykologer, läkare och fysioterapeuter kring samma patienter, behandlingsmodellen. Den modellen finns inte längre på sjukhuset.
Ekonomiskt är logiken begriplig, men den är knappast vårdens. Mindre specialistmottagningar är de enklaste offerterna: de behandlar få patienter, deras budgetar ser små ut på pappret, och konsekvenserna märks bara för dem som var beroende av dem. Ingen regionpolitiker behöver skämmas öppet för en nedläggning som syns i en fotnot — medan den privata ersättaren skickar fakturan tillbaka till samma region, nu med vinstpåslag. Det är en förfinad form av pappershantering där kostnaden lyfts ur en budgetpost och hamnar i en annan, medan vården försämras på ett sätt som ingen enskild beslutsfartör kan ställas till svars för.
Traummottagningen var inte den enda små mottagning som försvann i omgången; flera andra raffades bort samtidigt. Och patienterna kan inte ta pengarna någon annanstans — i svensk sjukvård sitter regionen på budgeten och avgör vilka vårdgivare den köper från. Monopolisten bestämmer, patienten litar.
Det som återstår av mottagningen är aritmetik snarare än ett team: en och en halv tjänst, inga fysioterapeuter, och de timmar tre psykologer kan avvaras från den allmänpsykiatriska kön.