EU köper rysk gas för drygt 8,7 miljarder euro under 2026

Europeiska unionen köpte flytande naturgas från Rysslands arktiska Jamalprojekt för uppskattningsvis 8,7 miljarder euro under årets första tio månader — 21 procent mer än hela årsräkningen för 2025 — i slutspurten innan Bryssel förbjuder importen den 1 januari 2027.

Siffrorna kommer från en analys av kampanjorganisationen Urgewald, byggd på transponderdata från energianalysfirman Kpler. EU-hamnar tog emot 12,89 miljoner ton flytande naturgas från Jamal mellan januari och oktober, en ökning med 6,3 procent jämfört med föregående år, motsvarande 81 procent av projektets registrerade världsomfattande leveranser. Ett Jamalfartyg la till i en europeisk hamn ungefär vartannat och ett halvt dygn.

Förbudet träder i kraft vid nyår och omfattar även köp enligt befintliga långtidsavtal. Femtio dagar före ikraftträdandet steg köpen fortfarande. I oktober sjönk leveransvolymerna med 11 procent jämfört med september, samtidigt som leveransernas värde steg 2,6 procent till 839 miljoner euro. Förklaringen är ett europeiskt referenspris på gas som klättrat till 86,79 euro per megawattimme — mer än dubbelt så högt som före USA:s och Israels krig mot Iran.

Frankrike var oktober månads största mottagare med 5,37 miljoner ton, följt av Spanien, Nederländerna och Portugal. Under hela tio månadersperioden tog Belgien emot mest: 3,06 miljoner ton lossade i Zeebrügge vid 42 anlöp — även om inte ett enda Jamalfartyg registrerades vid den belgiska terminalen i augusti, september eller oktober.

Handelns ekonomi styrs av geografin. Jamal är beroende av specialbyggda isklassade tankfartyg av Arc7-typ, och de europeiska hamnarna gör det möjligt att lossa nära produktionsplatsen och snabbt vända tillbaka. Utan EU-marknaden tvingas Ryssland till längre resor, högre transportkostnader och en nordostlig sjöväg som är stängd om vintrarna. Därför menar Urgewald att förbudet kan komma att undergräva hela den arktiska gasexportens kalkyler, i stället för att bara leda om handeln till Asien, där Kina, Sydkorea och Taiwan stod för 18,6 procent av leveranserna.

Med andra ord: sanktionen införs först efter att medlemsstaterna i flera år fyllt Kremls kassakor till premiumpriser. Det är ett mönster man känner igen från hela den europeiska sanktionspolitiken — beslutsfattarna skyltar med hårdhet utåt medan inköpen fortsätter, och räkningen för omställningen hamnar så småningom hos hushållen, inte hos dem som skrev under avtalen. "Vi kan avsluta de ryska gasimporterna den 1 januari", sade Urgewalds sanktionskampanjare Alexander Kirk. "Men ett byte av leverantör lämnar fortfarande de europeiska hushållen utsatta för prissvängningar och politiskt tryck utifrån."

Under tiden som gasen flödade till Europa satt Europas ledare utanför de förhandlingar om kriget som avgör kontinentens säkerhet. Från och med januari seglar samma tankfartyg österut — till rabatterat pris.