Vårdbiträde tvättade patientens underliv med toalettstol i uppsalaboende

En vårdgivare på ett äldreboende i Uppsala kommun tvättade en boendes intimregion med toalettrengöring i stället för tvål. Den boende berättade att underlivet brann svårt efteråt. Händelsen upptäcktes i slutet av oktober av en anställd som assisterade med hygienen och har anmälts enligt Lex Sarah, uppger UNT.

Bolaget beskriver förväxlingen som en slump, uppger att inga liknande händelser inträffat tidigare och bedömer risken för upprepning som låg. Enligt anmälan vidtogs inga ytterligare åtgärder efter händelsen.

Fallet kom i dagen genom rapporteringssystemet självt. Lex Sarah tvingar vårdgivare att anmäla missförhållanden och misstag till IVO, och lagen är ofta den enda kanal genom vilken förhållanden på låsta avdelningar blir synliga för någon utifrån. Det anmälan inte fångar är strukturen runt händelsen: vilket bolag som drev enheten, vad bemanningsavtalet betalade för, och om samma aktör samlade på sig tidigare anmälningar som aldrig ledde till något.

Här ligger det verkliga problemet, och det är inte en enskild vårdares slarvig kväll. Uppföljningen av kvalitetsreformerade vården har länge vilat på antagandet att marknadens mekanismer skulle sköta kontrollen själv — att valfrihet, kundval och konkurrens skulle pressa fram bättre vård än någon myndighet någonsin kunnat. I praktiken sitter den äldre fast. Hen väljer inte leverantör, kan inte byta, och kan sällan ens vittna. Klienten har noll förhandlingsmakt, och köparen — kommunen — köper timmar, inte utfall.

En äldre vars hud lämnar klagomålet är redan det andra felet i kedjan. Det första var upphandlingen av timmar utan att någon kontrollerade vad timmarna faktiskt gick till — eller, i det här fallet, vilken flaska de plockades från. När upphandlande kommun skriver avtal om antal bemanningstimmar till lägst möjligt pris skapas ett incitament för entreprenören att skära överallt där inget dokumenteras: utbildning, tillsyn, dubbelkontroller. Toalettrengöring mot underliv är inte ondskefullt — det är vad ett system utan fungerande kostnad för misstag tillåter.

Lex Sarah fångar enskilda händelser, inte leverantörers beteende över tid. IVO kan notera, påpeka och i värsta fall kräva åtgärder — men pengarna har redan flödit. Skulle samma anläggning varit privatägd utan kommunal skyddsnät — en äldre som betalar själv, med möjlighet att lämna och med en anhörig som kan dra tillbaka betalningen — skulle leverantören ha burit kostnaden för misstaget direkt. I dag bär den boende den, och skattebetalaren finansierar nästa kontrakt med samma bolag.

Frågan för Uppsala kommun är därför enkel: hur många anmälningar krävs innan upphandlingsbeslutet ifrågasätts — inte vårdaren.