SS United States sänks avsiktligt i Mexikanska golfen och blir världens största konstgjorda rev
Okaloosa County köpte det forna hastighetsrekordfartyget för ett projekt på 13,5 miljoner dollar utanför Destin-Fort Walton Beach för att locka dykare och sportfiskare, byggdes som kalla krigets hybrid mellan lyxångare och trupptransport där staten betalade militärdelen och publiken fick snabbaste atlantångaren som biprodukt, och när militärlogiken upphörde kunde ingen privat redare få budgeten att gå ihop — under sina sista decennier hölls fartyget flytande av donationer i stället för biljettintäkter
Bilder
The S.S. United States is intentionally sunk in the Gulf of Mexico off the coast of Florida
euronews.com
SS United States, det snabbaste passagerarfartyg som någonsin byggts, sjönk på onsdagen till botten av Mexikanska golfen — med avsikt, och som ett kommunalt uppköp. Okaloosa County köpte fartyget för att sänka det utanför Destin-Fort Walton Beach som mittpunkten i ett projekt på 13,5 miljoner dollar: världens största konstgjorda rev, avsett att locka dykare, sportfiskare och marint liv.
Sänkningen avslutade en sjuttioårig historia som började som ett krigsperiodens uppgörelse. Fartyget byggdes som en hybrid: en lyxig oceanjätte ovanför vattenlinjen, ett ombyggbart trupptransportfartyg under. Den amerikanska staten finansierade projektet på premissen att privat elegans och militär logistik kunde dela samma skrov. Skattebetalarna betalade trupptransporten; den betalande resande allmänheten fick det snabbaste fartyget någonsin som en biprodukt av samma stål. Teorin höll i exakt så lång tid som den militära motiveringen gjorde det. När den försvann kunde ingen privat aktör få fartyget att bära sina egna kostnader — och det fartyg som höll hastighetsrekordet på haven tillbringade sina sista årtionden som en tillgång som ingen balansräkning ville ha.
Detta är ett mönster som återkommer gång på gång, också i Sverige: när staten subventionerar något för att uppnå ett politiskt syfte fortsätter verksamheten att existera länge efter att syftet upphört, eftersom ingen bär den verkliga kostnaden. Bevarare samlade in miljontals dollar för att rädda fartyget och förlorade sina rättsprocesser. Landstingets — förlåt, countyts — kalkyl var enklare: ett rev drar till sig dykbåtar och fiskecharter och växer fram som livsmiljö, medan ett rostigt skrov bara drar till sig underhållskostnader. På onsdagen slutade den kalkylen inför allmänna ögonen. Den kontrollerade sänkningen tog flera timmar — längre än arrangörerna räknat med — och runt klockan 21 kanterade jätten och försvann under ytan.
Fartyget överlevde det subventionslogik som byggde det med mer än ett halvt sekel, hållit flytande till slut genom donationer snarare än intäkter. Det som till slut flyttade det var en köpare med användning för ett dött skrov: besättningar fyllde 128 tankar för bränsle och smörjmedel med vatten, enbart för att fartyget skulle sjunka jämnt och landa stadigt på havsbotten.
Det finns en viss ironi i att USA:s mest ikoniska fartyg slutade som en statligt finansierad och statligt avvecklad angelägenhet — från första kölsträckning till sista sänkning ett monument över vad som händer när offentliga medel och privata incitament blandas utan tydlig ägare till kostnaderna. Amerikanerna är för övrigt fullt kapabla att sköta sådana uppgifter själva; frågan är bara vad landet hade behövt ett 340 meter långt statusprojekt till, byggt med pengar som medborgarna aldrig såg i någon räkning.