Romersk bronsben visar sig vara statue av Marcus Antoninus Pius uppförd i södra Skottland
Hittades i myr 1820 och låg sedan i hundra år i hertigens arkiv, arkeologer reviderar nu bilden av romarna som betydligt mäktigare norr om Hadrianus mur än historieskrivningen velat erkänna
Bilder
Assistant curator Bethany Simpson examines the gilded bronze leg, a centrepiece of the exhibition at the National Museum of Scotland in Edinburgh. Photograph: Jane Barlow/PA
theguardian.com
A marble bust of the emperor Antoninus Pius, during whose reign the Romans occupied parts of Scotland from AD142 to 165. Photograph: World History Archive/Alamy
theguardian.com
Bethany Simpson, an assistant curator, with the ancient bronze leg. Photograph: Jane Barlow/PA
theguardian.com
The two spectacular altars from the Roman fort Inveresk’s mithraeum (a temple to the god Mithras). Photograph: Murdo MacLeod/The Guardian
theguardian.com
En förgylld bronsben som legat i en hertigs förråd i hundra år ställs ut på lördagen som huvudattraktion i den största utställning som någonsin gjorts om romarna i Skottland. Benet, som grävdes ur ett kärr på den skotska landsbygden 1820, förvarades i arkivrummet på Dalkeith House utanför Edinburgh, ett av hertigen av Buccleuchs gods, och kallas Mislingtonben. Utställningen, Roman Scotland: Life on the Edge of Empire, öppnar på Skottlands nationalmuseum i Edinburgh.
Under största delen av sin dokumenterade historia katalogiserades benet som krigsbytte. Antikvarier hävdade att det hade plundrats – kanske från York – huggits av skotska stammar och burits norr över Hadrianus mur. 1932 deklarerade forskaren James Curle konsensus kategoriskt: "Vi kan inte föreställa oss de förhållanden som skulle ha lett till att den rests någonstans norr om den stora muren."
Arkeologerna menar nu det motsatta. Benet kommer från Scottish Borders och utgjorde en del av en enorm staty av kejsar Antoninus Pius till häst, rest nära Hawick efter att hans arméer tagit kontroll över södra Skottland omkring år 140 e.Kr. Det uppvisar stora likheter med kejserliga statyer i andra gränsregioner. Fraser Hunter, utställningens huvudkurator, säger att benet försiktigt avlägsnades och deponerades där det hittades, i stället för att huggas av, och att sådana monument skulle ha framstått som främmande för järnålderns samhällen. "Det finns i praktiken ingen naturalistisk konst under järnåldern", sade han. "Selve idén att avbilda en människa är fullständigt främmande för järnålderns världsbild."
Utställningen utvidgar den reviderade bilden till hela ockupationsperioden. I Inveresk, öster om Edinburgh – platsen för ett stort romerskt fort och en stad – visas en ny rekonstruktion av en rikt dekorerad lerkärlsskål vars kombination av delfiner, hjortar och en stiliserad jakthund inte finns någon annanstans i Skottland eller Storbritannien. Två lokalt huggna stenaltare från ett mitréum som grävts ut i Inveresk visas för första gången, ett av dem med springor inristade. Hunter uppskattar att omkring 10 000 soldater var stationerade i södra och östra Skottland under den antoninska perioden, bland dem hjälptrupper från så långt bort som dagens Rumänien och Nordafrika, jämte kanske ytterligare 10 000 följeslagare, hustrur och förslavade människor. Kuratorernas slutsats är att romarna var en betydligt mer betydelsefull kraft norr om Hadrianus mur än man tidigare förstått – de ockuperade stora områden, skapade ny konst och formade Skottlands politik långt efter att de dragit sig tillbaka.
Benet togs varsamt bort från sin staty och deponerades i kärret, där det väntade i 1 700 år, följt av ett sekel i hertigen av Buccleuchs arkivrum.