Israel håller kvar syrier i södra Syrien utan anklagelser

Israel har Gripit 49 syrier sedan landet i december 2024 erövrade den av FN övervakade buffertzonen i södra Syrien. Uppgiften kommer från syriska tjänstemän och FN-stödda utredare. Sexton har släppts under det gångna året; de övriga sitter kvar, många utan åtalspunkter och utan att deras familjer vet var de hålls.

Ali al-Abdullah tillbringade över fem månader i israeliska förvarsinrättningar efter att ha hämtats från sin by i sydväst. Han uppger att han misshandlades och hölls i isoleringscell, och att inga anklagelser någonsin framfördes mot honom. Kinan Baker togs i ett nattligt räd mot sitt hem förra året; hans familj har inte hört något sedan dess och vet varken var han hålls eller varför.

Israel ryckte in i den 235 kvadratkilometer stora buffertzonen efter Assads fall, förklarade 1974 års separationsavtal ogiltigt och har sedan dess uppfört utposter samt genomfört räder, luftangrepp och intrång i provinserna Quneitra och Daraa, ända till landsbygden sydväst om Damaskus. Försvarsmakten hävdar att närvaron behövs för att skydda den norra gränsen mot Hizbollah, och att trupperna "förhör och griper personer då det finns skälig misstanke om deltagande i terroristverksamhet". Anklagelser om misshandel av fångar avvisas. Syria Justice and Accountability Center, en i Washington baserad grupp som intervjuat tidigare fångar och vittnen, har dock dokumenterat uppgifter om tvångsställningar och hot med skjutvapen.

Det är värt att notera mönstret: en stat som agerar utanför sitt eget territorium, gripar människor utan rättslig grund och sedan hänvisar till sin egen bedömning av vem som är terrorist. Incitamentet är tydligt — ingen intern kontrollmekanism tvingar fram transparens, och kostnaderna för vad som räknas som "säkerhet" bärs av lokalbefolkningen, inte av den som fattar besluten. Så länge omvärlden nöjer sig med formella protestförbehåll finns det ingen prislapp på oligandet.

Syriens nye ledare Ahmad al-Sharaa har krävt israeliskt tillbakadragande. Mohammed Saeed, talesperson för Quneitra-provinsen, kallar påståendena om militant verksamhet för "grundlösa lögner" och pekar på att inbördeskriget redan rensat området på iranska styrkor och Hizbollah — alltså det skäl Israel självt anger för ockupationen. Familjerna till de gripna uppger att vädjanden till den syriska regeringen och till FN förblivit obesvarade. Deras enda återstående tillgång är uppmärksamhet, vilket i sig säger något om vad statskunskapen och internationella organisationer är värda för enskilda människor i det läget.

Det israeliska försvaret menar att man inte kan bemöta enskilda fall eftersom gripna och deras familjer inte har lämnat sina syriska personnummer. Förklaringen är uppseendeväckande: den makt som griper människorna ställer krav på offren att legitimera sin egen dokumentation av dem. En institution som är beskyddad från konsekvenser hittar alltid bekväma skäl att inte svara på frågor. Frågan för europeiska läsare är inte vilken sida man sympatiserar med, utan varför en ockupation som pågått i över ett år kan fortgå utan att varken FN, EU eller de västerländska regeringar som annars är så snabba med sanktioner ser någon anledning att agera.