Rafael Behr: Väljare vill inte ägas av miljardärer

Elon Musk lade 224 miljoner dollar på att stötta republikanska kandidater i Texas i veckans mellanval — och förlorade. Enligt uppgifter spenderade han ytterligare 250 miljoner dollar på att styra valutgångar i andra valkretsar, med samma resultat. Rafael Behr, som skriver i Guardian, läser utgången som ett budskap som sträcker sig långt bortom Texas: väljarna vill inte ägas av miljardärer.

Mönstret Behr identifierar är inte valfinansiering i vanlig mening utan något som liknar ett företagsförvärv. James Talarico, den första demokraten som vinner en senatplats i Texas sedan 1988, gjorde motstånd mot Musks inblandning till sitt centrala samlingsmärke — och vann. Musk, vars adopterade hemstat Texas är, förvandlade ett senatsval till en folkomröstning om honom själv, och väljarkåren avkunnade domen.

Den brittiska varianten heter Nigel Farage. Enligt Electoral Commission spenderade samtliga partier och valkampanjorganisationer tillsammans 94,5 miljoner pund året före det senaste brittiska allmänna valet — mindre, noterar Behr, än vad ett seriöst försök att bli borgmästare i en medelstor amerikansk stad kan kosta. In i den lilla marknaden kom två kryptovalutamiljardärer. Christopher Harborne, baserad i Thailand, gav Farage fem miljoner pund kort före valet 2024 — en gåva Farage inte redovisade efter sitt inval, och som parlamentets etikkommissionär nu ska ta ställning till. Därefter gav Harborne Reform UK nio miljoner pund 2025 och 36 miljoner tidigare i år; det senare beloppet valdes, enligt Behr, för att exakt motsvara de 36 miljoner pund som en annan kryptomiljardär, Ben Delo, donerade dagar tidigare. Gåvor matchade varandra som bud på en auktion.

Konsekvenserna är redan inprissade. En hård dom från etikkommissionären kan stänga av Farage från underhuset, utlösa en återkallandepetition och ett fyllnadsval — något Farage redan en gång gick före på, när han ställde upp i ett sådant val mot en skämtkandidat klädd som en rymdfarande soptunna för att föra sin sak inför vad han kallade allmänhetens domstol. Samtidigt har Reform UK tappat sin ledning i opinionsundersökningarna, hamnat efter Labour i varje mätning, i vissa fall till och med på tredje plats bakom de konservativa, och en majoritet av väljarna uppger nu att de ogillar Farage personligen — tillräckligt starkt för att block av strategiskt röstläggande formats mot hans kandidater.

Behrs slutsats är snävare än summan av pengarna: när ett parts finansiering vilar på två män, behandlar väljarna partiet som männens egendom — och röstar därefter. Det är en ren incitamentsanalys. Ett parti som ägs av enskilda kapitalister uppfattas som deras projekt, inte som väljarnas ombud, och marknadslogiken som fungerar i näringslivet stöter på motstånd så fort den korsar gränsen till politiken. Musk köpte den dyraste förlorade biljetten i amerikansk politisk historia för att lära sig samma sak.

För svensk del är lektionen inte oviktig. Vårt partistöd bygger på att ekonomiskt stöd följer valframgång och är offentligt redovisat — just för att hålla partier utanför enskilda givares grepp. Den brittiska utvecklingen visar vad som händer när det skyddet saknas: politiken blir en tillgång som kan förvärvas, och väljarna, som inte låter sig köpas, gör upp räkningen.