Tjeckisk författare placerar Wittgenstein i Wiens gaybastu
Boken om filosofens dolda kärleksliv väcker uppmärksamhet i både Tjeckien och Tyskland, Vratislav Maňák visar att homosexualitet inte var någon västerländsk import efter 1989 utan ordet myntades av ungraren Kertbeny på 1860-talet
Bilder
Tomáš Kubík: Torzo Belvedere, 2020. Oil on canvas. Photo: Tomáš Kubík Photograph: Tomáš Kubík
Tomáš Kubík Photograph: Tomáš Kubík
Vratislav Maňák, author of With Wittgenstein in a Gay Sauna. Photograph: Jan Slavík
theguardian.com
Couple on the Sofa (2019), by Ruprecht von Kaufmann, part of the Andros: The Male Body in Contemporary Central European Art exhibition at DOX in Prague Photograph: Courtesy the artist
theguardian.com
I ett nytt verk placeras filosofens Ludwig Wittgenstein i en ungersk sauna. Den tjeckiske författaren Vratislav Maňák använder denna fiktiva inramning för att kritiskt granska hur nationella narrativ idag försöker definiera sexualitet och kulturell identitet i Centraleuropa. Boken, som fått betydande uppmärksamhet, skildrar det historiska och sociala livet i regionens badhus och subkulturer, långt bortom de moderna politiska debatter som dominerar i Ungern, Tjeckien och Slovakien.
Maňák argumenterar för att det historiska materialet motsäger de moderna konservativa tolkningarna. Medan dagens populister i Centraleuropa ofta framställer homosexualitet som ett dekadent västerländskt import som anlände i följd av liberala demokratiska reformer efter 1989, pekar historien på en mycket djupare rot. Begreppet ”homosexualitet” skapades redan på 1860-talet av en ungersk progressiv, Karl Maria Kertbeny. Större städer som Budapest, Wien och Prag fungerade faktiskt som epicentrum för utvecklingen av moderna idéer om sexuell identitet.
Den moderna historieskrivningen har länge förbiser att de intellektuella och kulturella pionjärerna inom detta fält var djupt integrerade i imperiets mest inflytelserika miljöer. Wittgenstein, som var en del av denna dolda värld, befann sig i en tid då dessa idéer utvecklades i de stora städerna. Maňák dokumenterar detta genom att beskriva levnadsslagen i exempelvis Budapests Rudas badhus från 1600-talet eller de specifika mötesplatser som existerade i Prags urbana miljöer.
Författaren belyser hur dessa subversiva utrymmen har fungerat som en form av social motstånd. Även om saunor och liknande platser är generativa och förknippas med specifika generationer, visar de på konkreta sätt hur urbana rum kan tolkas på ett icke-konformande sätt. För ett samhälle där staten och etablissemanget traditionellt försökt kontrollera och definiera det privata livet, utgjorde dessa utrymmen ett tyst, men effektivt, motstånd.
Det är därmed den nationalistiska diskursen som skapar den mest skevaste bilden. Den konstruerar en dikotomi där ’kultur’ är inhemsk och ’queerness’ är främmande. I själva verket var de imperiet som myntade termen och de tänkare som utforskade dess gränser, centrala europeiska aktörer som var djupt integrerade i det lokala kulturlivet.