Japanskt skolprogram låter föräldrar i Madagaskar styra skolans ekonomi och läxhjälpen

I utkanten av Antananarivo samlas föräldrar, lärare och bybor för att besluta om skolans prioriteringar, ekonomi och budget — och barnens läsförmåga förbättras. Mötena är skolkommittéer, kärnan i School for All, ett program som utvecklats av Japans internationella samarbetsorgan JICA för att möta Madagaskars låga läskunnighet och höga skolavhopp.

Kommittéerna är programmets bärande del. Inom ramen för School for All ordnar bygderna barnens måltider, driver förskoleundervisning med japanska berättarmetoder och arrangerar stödundervisning för elever som hamnar efter. "Fördelen med skolkommittén är först och främst transparensen i skötseln och i kommittén", säger Marie Harivola Malala Razanadrasoa, ordförande i en skolkommitté, till Euronews. "Vi har sett en stor förbättring i läsningen", säger Tinasoa Helimalala Rabezandry, rektor på en grundskola.

Receptet är en kommitté, en läslig budget, mat och extra lektioner — ingen ny hårdvara, ingen läroplansreform, inget centralt anslag. De vanliga redskapen i bistånd till utbildning är datorer, nya läroplaner och byråkratier som fördelar pengar; School for All:s redskap är ett beslutsquorum, en budget och en gryta ris. Masahiro Hara, huvudrådgivare för JICA-projektet, beskriver mekanismen torrt och klart: "När alla berörda parter arbetar och skapar tillsammans kan utbildningsutveckling bli hållbar och effektiv även med knappa resurser."

Det som kommittéerna åstadkommer är att flytta tillsynen från utbildningsministeriet till de människor som bär kostnaderna för en fungerande skola: de hushåll som skickar sina barn dit bevakar också pengarna, och pengar som bevakas av dem som är beroende av dem beter sig annorlunda än ett anslag som ingen på plats har eget intresse i. Detta är ingen exotisk afrikansk speciallösning utan en enkel sanning om incitament som svensk skolpolitik länge vägrat ta till sig: den som betalar och nyttjar ska också få styrka och kontroll. Svenska rektorer och skolchefer sitter i stället fångade mellan huvudmannens budgetkrav och statliga myndighetskrav, med föräldrarna perifert placerade i Lambertverk som ingen behöver lyssna på.

Programmet startade i Niger 2004 och har vuxit till elva afrikanska länder — ett två decennier långt lopp, mätt i biståndsvärldens måttstockar. Dess verksamma beståndsdel är fortfarande mötet. Det är värt att notera att innovationen kommer från Japan, inte från de västerländska biståndsbyråkratier som i årtionden pumpat pengar genom centraliserade kanaler med magert resultat. JICA:s modell vinner inte stora konferenser, men den lever kvar i byarna — vilket är mer än man kan säga om de flesta storslagna utbildningsinitiativ som finansierats med västerländska biståndskronor och försvunnit spårlöst i ministerielement och konsultarvoden.