Minst 39 döda när träbåt från Senegal kantrade på väg till Kanarieöarna

Minst 39 människor har omkommit efter att en träbåt på väg till Spaniens kanariska öar kantrade utanför Senegals atlantkust. Båten lämnade Saint-Louis på fredagen och vraket ligger nu sönderbrutet i två delar på en strand mellan Dakar och Saint-Louis. Räddningsteam har i tre dagar sökt av en 25 kilometer lång kuststräcka och har hittat en enda överlevande. Hur många som fanns ombord är fortfarande okänt.

De flesta av de döda var unga människor från bygderna nära avgångsstränderna, rapporterar Euronews. Regionguvernör Ndeye Nguenar Mbodj uppgav att mer än tjugo offer har identifierats och lämnats tillbaka till sina anhöriga, och myndigheterna har begärt tillstånd att begrava fyra kroppar lokalt. En rättslig utredning av förlisningen har inleds.

Atlantleden till Kanarieöarna går med överlastade fiskebåtar genom vatten som en sådan farkost aldrig var byggd för. Och rapporten pekar på vad gränskontrollen har tillfört: skärpte kustpatrulleringar har bidragit till längre och farligare överfarter. Patrullerna var avsedda att ta bort alternativet; de har i stället höjt dess pris. Avgångarna har skjutits längre ut, rutterna dragits ut och marginalerna krympts — medan båtarna ändå fortsätter att lämna land. Det är ett klassiskt exempel på vad som händer när staten försöker styra ett beteende utan att fråga sig varför det finns: kontrollyndelsen flyttar risken, den eliminerar den inte.

Familjerna betalar smugglare tusentals dollar för platser på farkoster som denna, och det de köper är ankomst: skydd, försörjning och i praktiken rätten att stanna. Här ligger den egentliga motsägelsen blotta. Patrullerna och mottagningen drivs av samma regeringar. Den ena politiken höjer kostnaden för resan, den andra håller vinsten intakt. Så länge ankomsten belönas med uppehåll och försörjning, finansierad av skattebetalare i Spanien och övriga EU, kommer efterfrågan att finnas — och smugglingen att prissätta sig därefter. Vraket vid Lompoul är punkten där de två politikerna möts.

Man behöver inte vara principiellt motståndare till asylrätt för att se obalansen. Ett system som inte skiljer mellan dem som flyr förföljelse och dem som söker bättre inkomst kommer oundvikligen att locka båda kategorierna — och ju generösare mottagningen, desto fler vågar sig ut på en rutt som dödar dem. De unga männen från Senegals kustbygder offrar sina liv på en färd de aldrig skulle ha påbörjat om den inte slutade i ett europeiskt välfärdssystem. Det är staternas egna incitamentsstrukturer som gör leten dödlig, inte havet.

Mer än tjugo av de döda har identifierats och lämnats tillbaka till sina familjer. Fyra var för sönderdelade för att kunna transporteras.