Rysk marinaktivitet runt Storbritannien ökar 41 procent

Den ryska flottaktiviteten kring Storbritannien ökade med 41 procent under årets nio första månader, enligt Luke Pollard, statssekreterare med ansvar för försvarsberedskap, som kallar ökningen "enorm". Royal Navy har nu presenterat en tio-länders respons: initiativet Northern Navies, där Storbritannien, Nederländerna samt Baltikum och Norden ska samverka med sjödrön som byggts för att fungera tillsammans med allierade krigsfartyg.

Pollard kallar den allierade gruppen "alliansen av öl-drickande nationer". Bakom den lättsamma tonen döljer sig ett bekymrande faktum: Royal Navys antal fregatter kan komma att sjunka från tolv år 2021 till tre år 2030. Förra månaden varnade det parlamentariska försvarsutskottet, med ledamöter från båda sidor om blockgränsen, för att flottan riskerar att inte längre kunna avskräcka rysk aggression i farvattnen kring Storbritannien — på grund av bristande antal och tillgänglighet hos krigsfartyg och ubåtar.

Ryska spionskepp, däribland Yantar, har i år seglat nära brittiska farvatten och kartlagt undervattenskablar, vilket enligt Pollard ger Ryssland "en allt bättre bild av vår kritiska nationella infrastruktur". Ryska fregatter har rört sig i Nordsjön och Engelska kanalen under hela året, där de eskorterat oljetankers och andra handelsfartyg. I juni avfyrade ryska fregatter skott nära en fritidsbåt söder om Isle of Wight, och samma månad beslagtogs tankfartyget Smyrtos, kopplat till Ryssland och en del av den så kallade skuggflottan.

Planen går ut på att para ihop drönare med de kvarvarande krigsfartygen: brittiska autonoma system knyts till brittiska, danska eller norska örlogsfartyg, med kontrollen som kan överföras mellan allierade fartyg — "eftersom det ökar vår stridskraft", säger Pollard. Investeringsplanen från juni innehåller 1,5 miljarder pund för sjödrön över fyra år, och höstbudgeten tillförde 10 miljarder pund per år till försvaret från 2030. Därefter har inga större försvarssatsningar presenterats — ett klassiskt exempel på löften som läggs långt fram i tiden, långt bortom nuvarande regerings mandatperiod.

Pollard lägger ansvaret på de konservativa, som enligt honom skar budgetar och sköt upp investeringar under sina år vid makten: "på grund av beslut fattade för tio, femton år sedan har vi färre fartyg och färre ubåtar tillgängliga än jag skulle önska". Det är en bekant historia även för svenska öron — försvarsnedläggelser från goda år får sina räkningar presenterade i sämre tider, och de politiker som fattade besluten har länge lämnat scenen.

Initiativet lanserades i Oslo samma dag som amerikanska sändebud inledde förhandlingar med Ryssland och Ukraina i Abu Dhabi om en ny europeisk säkerhetsordning. Att Washington förhandlar om Europas säkerhet över européernas huvuden, medan Europa självt räknar sina kvarvarande fregatter, säger en del om vem som bär ansvaret — och om vem som egentligen sitter förhandlingsbordet.

Pollard försäkrar att Royal Navy är "redo att strida redan i natt". I fjol, efter att den brittiska basen på Akrotiri träffats av en drönare avfyrad av en iransk ställföreträdare, tog det tre veckor att skicka en jagare till Cypern. Siffrorna talar tydligare än orden: när staten under årtionden subventionerat andra prioriteringar och skjutit upp försvarsinvesteringar, är det inte retoriken utan flottans verkliga storlek som blir avgörandet. De nordiska och baltiska länderna, som bär grannskapet till Ryssland på nära håll, har därför goda skäl att inte förlita sig enbart på brittiska löften — utan att bygga egen kapacitet, med egen finansiering och eget ansvar.