England släpper 650 fångar i tredje vågen av tidig frigivning

Cirka 650 fångar släpps nu fria i England och Wales när tredje vågen av regeringens utvidgade frigivningsprogram inleds. Programmet omfattar intagna med straff över 882 dagar men kortare än knappt tre år och två månader. Totalt planeras 5 000 fångar släppas i etapper under det kommande året – en siffra som sänkts från ursprungliga 6 000 efter att regeringen ingripit och undantagit våldtäktsdömda och de allvarligaste barnmisshandlarna.

Orsaken till programmet är enkel: fängelserna är fulla. Justitiedepartementets egna siffror visar 86 982 intagna i England och Wales i måndags, en ökning från 86 883 veckan före. Lagen ändrades tidigare i år så att dömda med tidsbestämda straff avtjänar en tredjedel av straffet bakom lås och bom i stället för hälften, om inte brottet är undantaget. Våldtäktsdömda, de allvarligaste sexualförbrytarna mot barn, dömda för dråp, terrorister och mördare med livstidsstraff omfattas inte.

För varje avslutad våg flyttas tröskeln uppåt, vilket frigiver fångar med längre straff. Under förra månadens andra fas jublade intagna vid fängelset i Durham när de klev ut; en man tillfrågad om vad han tyckte om programmet svarade att det var "toppen".

Myndigheterna uppger att alla frigivna i princip förses med GPS-sändare, levererade av entreprenören Serco, och justitiedepartementet har lovat "den strängaste övervakningen i brittisk historia" för de allvarligaste brottslingarna. Men oppositionens siffror visar hur trångt det egentligen är. Liberaldemokraternas justitietalesperson Jess Brown-Fuller noterade att regeringens egna prognoser visar knappt tusen lediga platser till 2027, och att det bygger på en utbyggnadsmål som "experter varnar inte kommer att leverera de utlovade platserna". Ett enda försenat projekt eller en enda raserad fängelseavdelning som stängs, sade hon, och landet är tillbaka till att tömma celler.

Reform UK:s talesperson för inrikesfrågor Zia Yusuf gick längre och lade skulden på på varandra följande konservativa och arbetarregeringar som underlåtit att bygga fängelseplatser "samtidigt som man öppnat dörren på vid gavel för miljontals människor att komma till vårt land". Han varnade för att 5 000 fångar, många av dem farliga, nu kommer att röra sig på gatorna tillsammans med de offer som vittnat mot dem.

Det som beskrivs som kapacitetshantering är i praktiken straff som skrivs om i efterhand. Domstolarna utdöde påföljder i förväntan att de skulle avtjänas; staten som garanterade straffet fann sedan sina fängelser för fulla för att hålla det. Kostnaden för avskräckningen betalades första gången vid domslutet. Den andra kostnaden betalas av den som råkar träffa männen från fängelset i Durham på gatan.

Det brittiska dilemmat förtjänar eftertanke även här i Sverige. När en stat lovar straff men inte levererar kapacitet att verkställa det, urholkas hela rättsväsendets trovärdighet. Det är en påminnelse om att välfungerande institutioner kräver att någon faktiskt bär kostnaden – inte att löftena skjuts framåt tills kassan är tom.