Luleå anmäler sig själva till IVO för brister på barn- och ungdomsenheten
Dokumentation saknas och lagstadgade tider för utredningar har överskridits, kommunen utreder sig själv och redogör för hur allvarligt den tar saken i samma pressmeddelande, för familjerna finns ingen alternativ aktör eftersom ansvaret vilar hos kommunen
Bilder
Luleå kommun har anmält sig själva till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) enligt lex Sarah på grund av allvarliga brister på barn- och ungdomsenheten inom socialtjänstförvaltningen. Dokumentation saknas i en rad ärenden, och de lagstadgade tidsfristerna för utredningar har överskridits. Kommunen anmälde alltså sig själv.
Lex Sarah-bestämmelserna ålägger personal och chefer inom socialvården att anmäla till IVO när individer far illa eller när misstag begås i deras omvårdnad. I Luleå rör bristerna inte en enskild händelse utan hanteringen av en hel serie ärenden vid enheten: dokumentation som försvunnit och utredningar som dragit ut över de tidsfrister lagen ställer för beslut om barn och deras familjer.
Vid sidan av anmälan, som offentliggjordes i kommunens eget pressmeddelande, har Luleå tillsatt en utredning av vad som gick fel, vidtagit åtgärder för att stärka kontrollen över ärendehandläggningen, säkrat de berörda ärendena och förbättrat uppföljningen. Organet som misslyckades, organet som anmälde misslyckandet och organet som utreder det är alltså samma organisation. Familjer som drabbas av enhetens beslut kan inte vända sig till en konkurrerande leverantör; ansvaret för socialtjänsten vilar på kommunen, och i Luleå är alternativet till förvaltningen förvaltningen.
Verksamhetschefen Lahib Yousif ramade in självanmälan som ett tecken på att systemet fungerar: "Det är viktigt att vi själva uppmärksammar och anmäler när vi ser brister i vår verksamhet. Vi tar det som hänt på allvar och arbetar aktivt för att trygga en säker och rättsssäker hantering för barn, unga och deras familjer."
IVO ska nu granska en anmälan där anmälaren redan har presenterat sin egen utredning, sina egna åtgärder och sin egen redogörelse för hur allvarligt man tar saken på. Alla tre delarna lanserades i samma pressmeddelande.
Det är värt att stanna vid den institutionella logiken. När samma organ är måltavla, vittne, åklagare och utredare finns ingen yttre kraft som bär kostnaden för misslyckandet. En privat aktör som tappar dokumentation om barn och missar lagstadgade frister riskerar förlorade uppdrag och kunder; en kommunal förvaltning riskerar i värsta fall en anmälan till sig själv och ett pressmeddelande. Att självanmälan hyllas som bevis på fungerande kontroll är just därför ett svagt argument: incitamenten pekar mot att tysta problem, inte att blottlägga dem, och att man ändå anmälde sig själv säger inget om hur många gånger man inte gjorde det. IVO återstår som enda externa granskarorgan — men med ett utredningsunderlag som kommunen redan skrivit klart.