Norges statsminister avråder Storbritannien från EEE-avtalets mellanväg i Brexituppgörelsen

Norges statsminister har varnat Storbritannien för att följa Norges eget exempel och ansluta sig till EU:s inre marknad som del av den pågående "Brexit-överensstämmelsen", rapporterar Daily Mail — med motiveringen att Bryssel tar för mycket makt.

Norge står utanför EU men innanför den inre marknaden genom EES-avtalet. Arrangemanget ger norska företag tullfri tillgång till marknaden, men förbinder Oslo att skriva över reglerna i bulk: de utformas, ändras och utvidgas i Bryssel, där Norge inte har någon röst, för att därefter införlivas i norsk lag genom kommittébeslut. Norrmännen röstade nej till EU-medlemskap i folkomröstningarna 1972 och 1994, och den kompromis som deras regeringar drivit sedan dess är just den modell som regelbundet一erbjuds London som den smärtfria mellantinget i förhandlingarna som nu pågår.

Varningen har särskild tyngd eftersom den som avger den själv förvaltar det arrangemang han avråder ifrån. Norge betalar för sin tillgång — till EU-program och genom EES-bidragen som finansierar sammanhållningsprojekt i hela unionen — och varje års nya inre marknads-lagstiftning anländer till Oslo som ett villkor för tillträdet, inte som ett val. Statsministerns invändning är inte att arrangemanget är oarbetsbart; Norge har drivit det i tre årtionden. Invändningen är att kontrollen den kostar är verklig, och att den hamnar hos institutioner där landet inte har någon plats vid bordet.

Det är just den modellen som den brittiska debatten gång på gång drömmer om: full marknadstillgång, inget medlemskap, ingen folkomröstning som behöver vinnas hemma. Men enligt Norges egen regering är röstningen förlorad ändå — den förloras bara i Bryssel i stället för i Oslo.

Norrmännen sa nej till EU-medlemskap två gånger, 1972 och 1994, på smala marginaler. Deras statsministers råd till London är att mellanlösningen de byggde i stället ändå lämnar över till Bryssel just den kontroll som man röstade emot. Det är en läxa som också gäller i ett Europa där medlemsländerna allt oftare upptäcker att anslutningen till gemensamma institutioner inte handlar om samarbete mellan jämlika, utan om att avstå beslutsfattande utan att få något att säga till om i utbyte.