Malmöbon har cyklat genom 33 länder på fyra kontinenter

Mohammad Naser Ferozi, bosatt i Malmö, har cyklat genom 33 länder på fyra kontinenter under sex år, rapporterar Sydsvenskan. Ursprungsdrommen var att cykla från Malmö till Kabul.

I början av 2020 beslutade han sig för att trampa från Malmö till Afghanistan. När han gav sig av hade många länder infört resebegränsningar på grund av coronaviruspandemin, och planen gick om intet. Ersättningsrutten gick åt andra hållet: från Malmö till Kiruna. När Kabul visade sig vara oåtkomligt bestämde han sig istället för att cykla jorden runt — en tur som han planerat avsluta på två år. Han har nu varit på väg i sex.

Den kollapsade rutten blev till en längre: 33 länder på fyra kontinenterna, med ett privat fotografi från Malawi bland bilderna från resan. Cykeln har burit honom genom allt, och tvåårsplanen är nu i sitt sjätte år.

"Under den här resan har jag lärt mig att inte döma länder och människor utifrån en nyhetsrapport i televisionen", säger Ferozi.

Det är svårt att inte notera ironin i berättelsen. En man som vill cykla från Malmö till Kabul stoppas inte av terräng, väder eller egna fysiska begränsningar, utan av stängda gränser och byråkratiska restriktioner som införts av stater på båda sidor. Ferozis ursprungliga plan var i grunden en privat resa, utan kostnad för skattebetalare — men den krockade med en värld där staters monopol på gränskontroll avgör vem som får röra sig fritt och som inte gör det.

Det är värt att fundera över skillnaden mellan Ferozis resande och det statligt finansierade invandrande som pågår parallellt. Han reste på egen hand, med cykel och utan anspråk på försörjning från offentliga kassor. Det är ett mönster som bekräftar vad erfarenheten visar: när människor bär sina egna kostnader blir resorna målmedvetna, planerade och ofta produktiva. När staten subventionerar resandet och garanterar försörjning vid ankomst förändras dragningskraften — och då strömmar det inte kvalificerade yrkesmänniskor, utan alla som kan nå fram till en gräns.

Ferozis lärdom om att inte döma länder utifrån tv-nyheter förtjänar att tas på allvar. Mediebildens förenklade porträtt av fattiga länder säger ofta mer om nyhetsredaktionernas urval än om verkligheten på plats. En cyklande resenär som spenderar sex år i 33 länder samlar erfarenhet som ingen nyhetsförmedling kan återge — och som sällan efterfrågas av de stora mediehusen, som hellre återger byrårapporter än personliga berättelser.

Att han nu vilar i Malmö, sex år och fyra kontinenter senare, är i sig en berättelse om vad en enskild människa klarar utan varken statligt stöd eller statligt hinder. Den delen av historien borde få fler att fundera.