94-årig Kristallnacht-vittne återvänder till bänken han inte fick sitta på som judiskt barn i Berlin

När George Shefi, 94 år, nu sätter sig på en bänk i Berlindistriktet Schöneberg är det samma bänk som han som judiskt barn förbjöds att använda. Han är en av de sista levande vittnena till Kristallnatten, och Tyskland markerar på måndagen 88 år sedan pogromen.

Han var sex år gammal den 9 november 1938, när hans mor höll honom hemma i tre dagar. När han fick gå ut igen hade den judiska skolan i en Berlin-synagoga bränts ner och hattbutiken mittemot hemmet plundrats. Han såg ägaren försöka städa upp medan en folkmängd på 30 till 50 personer hånade honom. I juli 1939 satte modern honom på ett barntransporttåg till England tillsammans med 300 andra judiska barn. Han såg henne aldrig mer: Marie Spiegelglas deporterades till Auschwitz och mördades 1943.

Shefi överlevde Londonblitzen i familjer som tog hand om honom, bosatte sig senare i Jerusalem där han drev en verktygsaffär och tjänstgjorde som frivillig polis. Nu reser han tillbaka till Berlin för att tala med skolklasser — och med tyska poliser. Det är här som berättelsen blir mer än en högtidlig minnesceremoni. Jochen Kopelke, ordförande för det tyska polisförbundet, har gjort utbildning om judiskt liv till en prioritering. "Vi har noterat att många poliser i Tyskland inte vet något om judiskt liv", säger han till Associated Press. Poliserna bevakar synagogor, men de behöver också veta vad deras egen institution gjorde: "Polisen under nazisttiden deltog aktivt i Förintelsen, bevakte koncentrationsläger och deporterade människor."

Poängen förtjänar att drivas hem även i Sverige. En statinstitution som får befogenheter — makt att gripa, bevara ordningen, verkställa beslut — kommer att använda dem av den regering som styr. Det tyska polisväsendet var inte ett undantag från staten; det var statens verkställande arm, och dess personal följde incitamenten som gavs. Att poliser idag får lära sig sin egen institutions historia är inte självplågan utan ett sunt minimum för varje organisation som begär allmänhetens förtroende.

Shefis egen hållning är mindre ceremoniell än de officiella markeringarna. Han slutade hata tyskar för ungefär tio år sedan, med motiveringen att dagens barn inte kan lastas för det som skedde för 80 år sedan — men han säger till unga tyskar att de kommer att ansvara för vad som händer under de kommande fem eller tio åren. Utan kunskap om Förintelsens historia, säger han, går den inte att hindra från att upprepas. Han beskriver antisemitismen som växande, i Tyskland och långt utanför.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Minst 91 människor dog under Kristallnatten, 7 500 judiska företag förstördes och över 1 400 synagogor sattes i brand, enligt Yad Vashem. Pogromen markerade övergången från bojkottar, lagstiftning och fördrivningar till systematiskt massmord; sex miljoner europeiska judar mördades.

Shefi ägnar nu sina Berlinbesök åt att undervisa tyska poliser om vad deras företrädare gjorde — från bänken i Schöneberg där han en gång inte fick sitta. Ett minne som bärs av ensam vittne, och av en institution som lär sig vad den en gång var.