Tolv döda hittas på migrantbåt söder om Kreta
Marockanskt lastfartyg räddar 18 överlevande, två båtar till med sammanlagt runt 87 människor stoppas av Frontex samma dag, ingen vänds tillbaka utan räddas och registreras, Libyen–Kreta är nu EU:s mest trafikerade irreguljära rutt medan Frontex rapporterar 15 procent färre gränsöverträdelser och kustbevakningen säger sig inte veta vem de döda var
Bilder
Greek authorities find 12 bodies in a boat carrying migrants south of Crete; 18 people are rescued
independent.co.uk
Grekiska myndigheter bärgade på måndagsmorgonen tolv liken från en migrantbåt som påträffades cirka 28 sjömil söder om Kreta. Ett förbipasserande lastfartyg under marockansk flagg räddade 18 personer ur samma farkost. Kustbevakningen uppger att man inte känner till de dödas identitet eller omständigheterna kring deras död — ett förhållande som i sig säger något om hur rutinmässigt detta skeende har blivit.
Båten var en av tre som hittades utanför Kretas sydkust inom loppet av några timmar. Ett flygplan från EU:s gränsbyrå Frontex upptäckte en andra med omkring 47 personer ombord; en Frontexdrone hittade en tredje med omkring 40. Båda farkosterna bärgades och fördes till en hamn på ön. Ingen av de tre båtarna vändes bort — personerna räknades, räddades och registrerades.
Frontex konstaterade i oktober att östra Medelhavet nu är den mest trafikerade rutinen in i EU. Korridoren från Libyen till Kreta — den längsta havssträckan — har passerat både de grekiska öarna i Egeiska havet och landgränsen mot Turkiet. Tusentals personer har under de senaste månaderna gjort den överfärden, i farkoster av samma slag som producerade måndagens tolv lik.
Dödsfallen följer ett eget schema. Förra månaden omkom tolv personer, däribland ett spädbarn, när två båtar från Turkiet till Lesbos och Samos kantrade. Månaden dessförinnan: andra båtar, andra siffror. Frontex egna tal visar att oreglerade gränsövergångar minskat med 15 procent, till omkring 31 800 under årets nio första månader — en minskning som byrån tillskriver sin egen utövning av makt. Korridoren anpassar sig; siffrorna faller; liken fortsätter att dyka upp med ungefär samma mellanrum.
Det finns en enkel institutionell mekanism bakom detta mönster, som sällan uppmärksammas i den svenska debatten. Det finns ingen laglig väg för någon av dessa människor att nå EU till havs. Överfärden säljs av människosmugglare och bemöts av en permanent europeisk räddnings- och registreringsapparat som upptäcker vissa båtar med flygplan, andra med drönare — och begraver dem som upptäcks för sent. Ett helt system har byggts för att hantera ett flöde som samma system förbjuder att hantera på annat sätt. Smugglarnas affärsmodell vilar inte på marknadens frihet utan på myndigheternas monopol på legala inresor: där ingen laglig väg finns blir den olagliga den enda, och priset sätts därefter.
Grekland förblir en av huvudinkomsterna i EU för människor från Mellanöstern, Afrika och Asien. Att strömmen fortsätter beror inte på några abstrakta frihetsideal utan på konkreta statliga dragningsfaktorer — mottagningssystem, registreringsprocesser och utsikter till uppehåll — som finansieras över hela unionen. Den som vill minska dödligheten till havs borde börja med att ifrågasätta den incitamentsstruktur som gör överfärden både omöjlig att legalisera och lönsam att smuggla.
Kustbevakningen kunde inte säga vem de tolv var.