Royal Navy bildar första självstyrande eskader i Portsmouth

Brittiska flottan har officiellt satt upp sin första autonoma eskader, en enhet med omkring 180 man baserad vid örlogsbasen i Portsmouth som ska bemanna de obemannade båtarna Rattler och Kraken K3 Scout i frontlinjeoperationer. Den första autonoma eskadern utgör kärnan i det flottan kallar ett hybridnavy, ett program med en budget på 1,5 miljarder pund över fyra år.

Rattler-båtarna, som används för utbildning, har redan eskorterat örlogsfartyg utanför Skottland medan de fjärrstyrts från 800 kilometer avstånd. Kraken K3 Scout har en räckvidd på 950 kilometer som kan utökas till drygt 1 700 kilometer och har testats utanför södra England för fartygsskydd, övervakning och spaning. Två Kraken och en Rattler visades upp i Portsmouth, fotograferade med HMS Queen Elizabeth i bakgrunden — hangarfartyget från vilket flottans attackdrönare nyligen flög för första gången. Idén med ett hybridnavy innebär att bemannade örlogsfartyg paras med farkoster som kan skickas framåt utan besättning.

Flottachefen, viceamiral Steve Moorhouse, beskrev förändringen i institutionella termer. "I generationer har flottan byggts kring fartyg, ubåtar och flygplan, bemannade av sjömän och marinsoldater. Från och med idag tar en autonom eskader sin plats vid deras sida." Haven, sade han, blir "mer omtvistade, farligare och svårare att verka i", och ett hybridnavy betyder mer räckvidd, mer slagkraft och fler alternativ — en flotta som är "dödligare, svårare att slå ut och snabbare att anpassa".

Försvarsminister Wes Streeting kopplade eskadern till vad han kallade den största bestående ökningen av försvarsutgifterna sedan kalla kriget och till ett hotläge "fundamentalt annorlunda än det senaste decennierna". Hans sammanfattning av den nya ekvationen: "En avgörande faktor för militär makt är nu vem som kan innovera snabbast." Ju beredda styrkorna är att strida och vinna, lade han till, desto mindre sannolikt är det att de behöver göra det.

Det är lätt att imponeras över siffrorna, men de bär med sig ett par frågor som brittisk politik ännu inte besvarat. En flotta som förlitar sig på fjärrstyrda farkoster kräver satellitkapacitet, krypterade datalänkar och elektronisk motståndskraft — infrastruktur som är dyrare och sårbarare än budgetpresentationen antyder. Att kapa 1,5 miljarder pund på fyra år i en bransch där varje försenat projekt blir dyrare är en välkänd recept. Och att en bemannad flotta ersätts av fjärrstyrda enheter förändrar incitamenten: när inga sjömän riskerar livet sjunker tröskeln för att skicka farkoster in i konflikter, vilket kan göra krig mer sannolikt snarare än mindre.

Ur ett europeiskt perspektiv är utvecklingen ändå värd att notera. Storbritannien investerar i autonomi inte av teknisk nyfikenhet utan för att bemannade fartyg blivit oöverkomligt dyra att bygga och lätta att förlora. Det är en rationell anpassning till en verklighet där Natos europeiska medlemmar, inte minst Sverige med sitt återetablerade försvar, tvingas göra mer med mindre. Att Washington samtidigt pressar Europa att bära en större del av bördan — medan USA:s egen strategiska uppmärksamhet hamnar i Stillahavsområdet — gör att innovation som denna handlar lika mycket om ekonomisk nödvändighet som om militär klokhet.

Moorhouses avslutande försäkran var att människor kommer att förbli i centrum för en flotta vars nyaste fartyg redan fjärrstyrts från 800 kilometers avstånd. Det är en formulering som framtiden får bekräfta eller motbevisa.