Rysspråkigt nätverk tvättade minst 385 miljoner kronor åt svenska byggföretag
Affären drevs som en tjänstebyrå i lägenhet i Stockholms förort med prislista upp till 15 procent, åklagare noterade att besökarna aldrig hade svårt att hitta dit
Bilder
dn.se
Lettisk polis hittade stora buntar med pengar och olika bankkort hemma hos nätverkets medarbetare i Riga, en 37-årig kvinna. Foto: Polisen
Foto: Polisen
Den 37-åriga kvinnan i Riga hjälpte Penningtvättsfabriken med att rekrytera målvakter till svenska bluffbolag. I hennes lägenhet hittade polisen bland annat bankdosor och mängder av svenska telefonkort. Foto: Polisen
Foto: Polisen
Polisen hittade mängder av dyra märkesartiklar, som den här väskan från Saint Laurent, i villan hos 39-åringen. Foto: Polisen
Foto: Polisen
Det falska aliaset Sara Larsson administrerade bilköp för att få ut svarta kontanter. Foto: Polisen
Foto: Polisen
Åklagare vid Ekobrottsmyndigheten misstänker att rysktalande nätverk har tvättat minst 385 miljoner kronor åt svenska byggföretag, med verksamhet pågående sedan 2021 och en sammanlagd uppskattning som närmar sig en halv miljard. Fallet, kallat Penningtvättsfabriken, ledde förra året till fällande domar efter en utredning ledd av chefsåklagare Sanna Nesser, med ett femtontal utredare, åklagare, analytiker, revisorer och tolkar i arbete i över två år.
Bilden som framträder i Dagens Nyheters återgivning är inte ett rån utan en tjänstesektor. Byggföretagare som behövde kontanter för svartlön kunde besöka en lägenhet i en Stockholmsförort, där kvinnliga anställda förklarade förfarandet och tog sig upp till 15 procent av det tvättade beloppet. En påhittad användare vid namn Sara Larsson skickade detaljerade instruktioner över avlyssnade telefoner om hur stolföretag kunde användas för att frigöra kontanter via fakturering, varefter pengarna fördes vidare genom bilförsäljningar och kryptovalutor.
Nätverkets misstänkte ledare, en 39-årig rysk man, greps på gräsmattan utanför sin vita stenvilla söder om Stockholm när beväpnade poliser från Nationella insatsstyrkan slog till. Han sprang över gräset i försök att radera Telegramappen från telefonen; en polis tog honom i kast och beslagtog mobilen med appen fortfarande öppen. I villan hittade polisen lyxväskor, dyra klockor och sedlar gömda i lådor och bland kläder. Åtta rysktalande personer greps samtidigt i Stockholm och Riga, där en 37-årig kvinna som rekryterade stålmannar för svenska skalföretag förvarade kortläsare och högar av svenska kontantkort i sin lägenhet.
Genombrottet kom genom spaning: åklagarna beslutade om telefonavlyssning, placerade en kamera i en grannlägenhet och kom genom hemlig dataavläsning åt en av telefonerna som användes på kontoret. Åklagare Eugen Alm uppgav att en tekniskt kunnig anställd installerade ett trojanprogram i telefonen — han kallade det en guldgruva — vilket lät utredarna följa meddelanden i krypterade appar i realtid.
Det som gör fallet bestående är dess struktur: varje företag i kedjan kunde peka på nästa, och avgifterna flödar från en byggbransch där svart lön var tillräckligt vanlig för att bära upp en dedikerad tvättjänst med kontor, personal och utlistade priser. Lägenheten i det gula hyreshuset fick en stadig ström av besökare. Ingen av dem, konstaterade åklagarna, hade svårt att hitta dit.
Man bör notera vad fallet egentligen avslöjar. Detta var ingen exotisk kriminell anomali utan en marknadsanpassning: där statliga regleringar, skattetryck och kollektivavtalspress gör löneutbetalningar dyra, uppstår efterfrågan på alternativa kanaler — och någon möter den, mot betalning. Byggbranschens svarta löner var inte ett sidofenomen utan själva kundbasen. Att myndigheterna sedan behövde två år, avlyssning, trojaner och gränsöverskridande samordning för att komma åt kedjan säger något om hur väl sucha arrangemang fungerar så länge efterfrågan består. Frågan är inte varför nätverket fanns, utan varför efterfrågan på dess tjänster aldrig försvann.