Blandat

Willie Nelson ger ut memoarer vid 93 års ålder

Berättar om skulder och excesser i The Last Leaf, skrev On the Road Again på en flygplanspåse och betalade av 32 miljoner till skattemyndigheten IRS med en dubbel-LP, Nashville ville slipa honom till skivprodukt men han gick hem till Texas och byggde Outlaw country, skivbolaget kom till honom till slut — det brukar det göra när alternativet är att förlora artisten helt

Bilder

Willie Nelson: ‘I’m lucky to be here.’ Photograph: Chris Buck/August Willie Nelson: ‘I’m lucky to be here.’ Photograph: Chris Buck/August theguardian.com
On stage with fellow Highwaymen (from left) Waylon Jennings, Johnny Cash and Kris Kristofferson in 1992. Photograph: Rob Verhorst/Redferns On stage with fellow Highwaymen (from left) Waylon Jennings, Johnny Cash and Kris Kristofferson in 1992. Photograph: Rob Verhorst/Redferns theguardian.com

Willie Nelson har utgett en självbiografi, The Last Leaf, vid 93 års ålder, och är öppen om livets räkenskap. "Jag drack för mycket, jag rökte för mycket. Jag tog för många piller", berättar han för Guardians Simon Hattenstone. Han är en av de sista levande gestalterna från countrymusikens guldålder, turnerar fortfarande, och när han frågas vad han lärde sig om sig själv när han skrev boken blir svaret: ingenting.

Nelson har gett ut över 150 album och skrev "On the Road Again" på en påse mot åksjuka ombord på ett flygplan. När skattemyndigheten IRS krävde 32 miljoner dollar i obetalda skatter spelade han in ett dubbelalbum, The IRS Tapes, och betalade skulden med skivförsäljningen — den federala staten visade sig som fordringsägare vara lättare att tillfredsställa än Nashville någonsin varit som arbetsgivare. Han bildade The Highwaymen tillsammans med Johnny Cash, Waylon Jennings och Kris Kristofferson, var med och grundade Farm Aid tillsammans med Neil Young och John Mellencamp, och ska ha vunnit tiotusentals dollar av Woody Harrelson i poker.

Den röda tråden i hans karriär är att han aldrig lät branschen avgöra vem han var. Han lämnade Nashville i början av 1970-talet när skivbolagen försökte slipa ner hans låtar till konventionellt producerad vara, och åkte hem till Texas, där han och Jennings byggde det som blev känt som Outlaw country — inspelat på deras egna villkor, med egna band, efter egen tidsplan. Skivbolaget kom till sist till honom. Det brukar det göra, när alternativet är att förlora artisten helt.

Det finns en lärdom här som sträcker sig bortom musiken. Nelsons historia är en av få branscher där en enskild skapare kunde gå emot den institutionella makten och vinna, eftersom publiken — inte byråkratin — till slut avgjorde vad som sålde. På de flesta andra områden, inte minst de som finansieras av skattepengar, finns ingen motsvarande mekanism: där belönas den som passar systemet, inte den som gör något bättre. Att IRS till slut nöjde sig med en skiva visar också något om statens incitament — den ville ha sina pengar, inte sin artist bruten.

Numera lever han växelvis i Spicewood, Texas, och Maui, Hawaii, vägrar använda Zoom, och driver sin cannabismarknad, Willie's Reserve. Hans pressekreterare förhandlade ner intervjun till femton minuter och förutsade att den skulle bli en av intervjuarens livshöjdpunkter. Nelsons egen formel för ett långt liv: föreställ dig vad du vill ha, gå sedan ur vägen — och se till att det du ber om verkligen är det du vill ha.

Han är 93 år, och hans nuvarande fokus, enligt pressekreteraren, är spelningar och cannabisaffärerna.